Mamma Mia...eller nåt sådant...

Vi går på restaurang. Jag har just kommit hem från Grekland, där jag för mindre än ett dygn sedan satt på en krog med fenomenal mat, otrolig atmosfär och goda vänner och samtalen handlade om allt mellan liv och död. En kväll att minnas. Notan gick på runt 700 kr för 8 personer med vin och öl och Gud vet allt, ja Ozou också.

Vi går på restaurang. Jag har ofta suttit i den här parken på sextio och sjuttiotalet. Det var en slags oas. Nu har hippsterna tagit över. Vi beställer för jag fyller ju 70 år. Min vackra fru är som Guld i Glass, man kan inte vara vackrare och jag är lite trött efter resan och den konstiga svenska värmen. Vi beställer, jag får något som är något att fundera över, fem färskpotatisar och lite jox till för nästan tre hundra spänn. Min fru tar något annat och ett glas vin. Jag tar vatten.

Bredvid oss sitter två snubbar, fulla av tatueringar. Det är många tattisar på Söder numera och de snurrar vinglasen och snackar om vinet. På andra sidan sitter två unga brudar som snackar om bostadspriser.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Är det här vad vi fick? Kyparn kommer ut och frågar om vi vill veta vad som finns i maten? Visst, fan, fem potatisar och något annat. Det behövs inte.

Jag tittar på hon i Guld och Glass. Vi börjar garva. är det här vad vi fick? Var det meningen att vi ska ha det så här?

Vi äter och promenerar upp till Vitan. Vi sätter oss i skuggan på en bänk. Det är fullt med folk i hela parken. Nästan ingen som sitter där hör hemma i kvarteren. Jag minns den tiden då jag ofta satt ensam mot röda planket och såg Monika Nielsen gå med sin hund på vägarna genom parken.

Jag känner mig trött, fyller år idag. Var det detta vi fick? Allt det man kämpat för att ta sig ifrån kommer tillbaka. Snurra vinglas, kvasidiskussioner. Jag frågade vad det kostade att äta? Nästan 700 kr säger hon i Guld  och Glass