Jag och Nytorget
Jag och Nytorget
Jag kliver ut ur vår port på Katarinabangata. Jag ser nog ganska tät ut med min solbränna och min dunjacka som kostar 200 kr men som alla tycker ser svindyr ut. Jag har schyssta braller och snygga skor. Det sitter en hel del turister på fiken utanför vår port och jag börjar gå mot Nytorget. Jag går på Skånegatan, Stockholms kanske hetaste gata. I princip bor vi på Skånegatan även om vår gata heter Katarina bangata.
Det här gatorna var gator som jag älskade en gång i tiden. Det var gator som hade allt. Idag har de ingenting förutom konformism. Allt och alla är likadana.
Jag minns en polare som ofta fick ångest då han skulle passera Nytorget, alla var för snoffsiga, han kände att han inte passade in. Jag behöver inte känna det, men jag får lika förbannat panik. Jag är ju ändå Kungen av Söder. Av alla dessa människor jag ser kan ingen Söder bättre än mig, ingen har bott här längre än mig. Jag ser turister som långsamt vandrar Skånegatan inget ont om dom, och jag ser massor med människor i fyrtio, fyrtiofemårsåldern som ser ut som de kom från samma äggkläckningsmaskin.
Hur kan något radikalt skapas i en sådan här stadsdel där alla är likadana? Givetvis ingenting. Hela Skånegatan och Nytorget är en bluff. Det är en kuliss för ett liv utan motsättningar. Jag ser inte en knarkare, ser inte ett fyllo, ser inte en gammal människa, ser inget avvikande förutom tiggarna och dom ser man ju i alla fall inte.
Vad är det man ser? En massa affärer som säljer nyttig mat. Går in på gamla posten för att köpa bröd, en halv limpa kostar 53 spänn,,,,är det kul, eller?
På vissa fik sitter folk och käkar någon nyttig jävla jordmat för skitmycket pengar och skitsmå portioner. Det är nästan så jag ruttnar och har lust att skrika: För fan, ge mig en korvmoj. En slang med senap och rödsås.
Jag pallar inte att gå Skånegatan, genar över Nytan och tar mig till en bakgata. Bondegatan, Herregud, det som en gång var ett träsk, ett dike, är idag lika sabbat som Skånegatan. Nästa gata, Åsögatan, samma visa där, ett tankarnas malariaträsk även om det inte stinker lika självgott som Skånegatan eller Bondegatan. Jag lyckas fan få se en pensionär på Åsögatan och då är det inte en selfie av mig själv jag ser.
Kocksgatan lugnar ner nerverna lite, men även där ser jag hur alla gamla schyssta lokaler blir grönkålsställen. Jag har återigen lust att skrika: ge mig en korvmoj.
För två dagar sedan satt jag med min fru vid havet, på Diogenis. Vi hade paralian, gågatan bredvid oss, några vänner, lite folk som promenerade, olika sorters människor, inget grönkålsställe men förbannat bra mat utan tjafs och jag njöt av livets befrielse. Min fru, vännerna, bra snack, himlen och havet. Ett skapande klimat. Vi gick på en utställning, ingen vidare konst men precis som hemma så är utställningar mest ett sätt att få gratisvin och umgås en fredag eller lördagkväll.
När jag kommer ner till Götgatan och svänger till vänster passerar jag fyllestället, där sitter dom man inte ser på Skånegatan. Där finns ju inte heller något att hämta även om romantiska fotografer med fylleproblem kan tro det.
När jag återigen svänger in på Katarinabangata, dvs nästan Skånegatan, så inser jag med största tydlighet att här finns inget mer att hämta. Man kan lika gärna gå och ta sig ett varmt bad och planera för något annat.
