Häst och en tanke om beskärning
En annan grej är att jag vill att varje bild ska vara singular, inte ingå i något kotteri med andra. Har alltid föredragit utställningar med singelbilder, rak rad, inga krångligheter. Det ser snyggt ut då man travar bilder på olika sätt på väggen, men den stora förloraren är singelbilden. Jag gillade Strömholms utställningar, bilder på rad, rakt, inget jävla tjafs med att bygga hela väggar med bilder.
Smaken är som baken, men jag föredrar raka linjer, singelbilder. Det är lite som tidningslayout, vissa vill lägga text i bilderna, ser bra ut, men i mina ögon blir det mest skit. Det är en bra metod då man har dåliga bilder för ingen ser hur dom ser ut i sörjan.
När de sk konstnärerna började arbeta med fotografi så startade de nästan direkt med stora bilder, riktigt stora bilder, och en utställning kunde vara typ fem bilder a 70/100 cm. Jag minns en som gjorde så och sedan hade färgat alla bilder röda. Det gick ju hem, men fotografierna var skitdåliga, nån husvägg vill jag minnas, men rött och stort och recensenterna la sina pannor i djupa veck och det skrevs.
Raka linjer, inget tjafs, lite på verket, ge det utrymme. Nog om det. I går visade Ulf Simonsson, den gamla fotoskoleeleven och DN-fotografen lite bilder från Fotoskolan. Arbetsuppgifter helt enkelt och jag vet inte vad jag ska säga. Det han visade, fem porträtt av folk som arbetade eller väntade på något, spöade nästan allt jag sett de senaste tio åren och det som slog mig så starkt var kopiornas klang(Agfa brovira). Fantastisk gråskala och det var och är svårt att påstå att fotografi går framåt när man sett hans bilder. Suveräna helt enkelt.
Ja, vi är på väg hemåt. I Stockholm till veckan och Twang är ett säkert ställe där man ser mig eller på arbetsfiket i Skrapan. Ciao.
