Days goes bye
Jag kör igenom mina gamla bilder, letar runt i hårddiskar, men jag har ju gjort det så många ggr nu de senaste åren så det finns inte så mycket att hämta.
Jag kollar på Davd Alan Harvey, som flyttar ut ur sitt loft i Brooklyn. Ett hus där en massa konstnärer och fotografer bodde och arbetade, lite som Kapsylen på Söder i Stockholm. Gentrifieringen slår till överallt.
Men, som den 72årige fotografen säger. En period i livet är över, nu kommer en annan. Han håller för övrigt ett grymt tempo, folk hemma och överallt hela tiden. Fullt på alla workshopar och då vet jag att han tar 25 000 kr för en workshop, tro fan han har råd att bjuda på öl och sedan har han folk som hela tiden filmar honom med mobilen och så lägger de upp det på hans Instasajt , Instastories.
Det blir ett otroligt flöde och mellan det plockar han en bild här eller där. Själv var jag ute någon timme igår och körde med nya kameran, givetvis blev varenda bild skit, inget att ha och det är den stora grejen, den stora skillnaden mot dessa Instastories. En stillbild kan man aldrig lura sig till att tro att den är bra. Det finns bara två lägen, mycket bra eller dålig, för en bild som är mitt i mellan, lagom, är en skitbild. Man kan inte publicera skitbilder,men halvbra Instagramstories fungerar för det är film och det är nästan alltid roligt att se på något som rör sig.
Skit samma, det enda som gäller för stillbild är att det måste vara kanonbilder, halvbra har inget som helst värde.
