Vägen till Tärna

- Du lever, sa jag bara.

- Förlåt, sa hon. Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Jag lyssnade medan hon berättade. Hon hade åkt en sista gång till Köpenhamn, träffat en spansk man på tåget, legat med honom.

- Konstigt nog visste jag att jag blev gravid den natten. 

- Det är ju ett halvår sedan, sa jag. Är du med barn nu då? 

- Ja, faktiskt, men jag tänker komma hem. 

Hon hörde hur jag satt tyst i bilen.

- Vad gör du, frågade hon? Åker du skidor?

- Ja, är just på väg till Tärnaby. 

Hon grät i luren.

- När kommer du hem, frågade jag?

- Nästa vecka, vill du se mig då? 

- Det tror jag nog? Jag började skratta.

- Det blev rätt ändå. Har du tänkt på det? .
Hon skrattade också. 

Vi avslutade samtalet. Jag tittade ut genom vindrutan. Jag var född i de här trakterna. Snön dansade på vägen och studsade upp mot vindrutan. Det blev bländande vitt i motljuset. På bilradion spelade man en långsam Ane Brunlåt. Avtagsvägen till Tärnaby dök upp. Jag parkerade utanför min morbrors hus. Jag kände mig väldigt trött, men det hade jag gjort en längre tid. Dörren till huset öppnades. Min morbror kom ut. Han skrek något inåt. Något om att nu har Sagas pojken dykt upp. Jag vet inte om det stämde, men på något vis hade han rätt.