fredag 10 februari 2017

Storyn om Eve, the skier


En dag i taget. En veterans bekännelser.

Om man åker mycket skidor på olika platser så finner man alltid andra skidåkare som man får en slags själens gemenskap med. I Åre är det Tommy som sköter Högåsliften, i Vemdalen, skidsliparn, i Alagna, gubben med lågskor. I min hemmabacke är det några gubbar som susar fram. Det är ” Stupröret” med de mest fladdrande skidbyxor jag sett. Han tävlar och har vunnit några veteranlopp. Han är ständigt i farten med att utveckla carvingtekniken. Ibland står han stilla i backen och bänder med knäna men oftast kör han något slags kombinerat störtlopp och storslalom. Det är då byxorna fladdrar så det nästan smäller om det. En annan av veteranerna är ” Golfspelarn”. Han har haft samma stil i fem år:Rakt ner och vicka på rumpan. Den tredje veteranen spelar på aktier, kör svindyr Mersa och har österikisk stil med armlyft över huvudet varje gång han svänger. 
Alla kör bra, men ingen kommer ens i närheten av Eve. Han åker som en Gud. Det syns att han har tävlat och en dag kom vi att åka i liften tillsammans.
- Jag har så jävla ont i kroppen, sa han. Knäna värker så jag kan knappt åka, men jag åker några åk till innan jag lägger av.
- Ja, själv kraschade jag ordentligt i förrgår, sa jag. Körde störtlopp och föll så hjälmen sprack. 
- Störtlopp är farligt, sa Eve. Jag körde mitt första som tioåring, åkte från fjärde våningen i sopnedkastet. Morsan blev lite fundersam efter ett tag, undrade varför brallerna var så skitiga och varför jag luktade så illa.
Det var börjar på vår gemenskap. Efter att ha åkt lift med Eve ett antal gånger, vet jag nu att han är sjuttio år, har jobbat som tv-tekniker och växt upp på söder. 
- Hur började det med skidåkningen? Var du med i någon klubb, frågade jag? 
- Jag började åka i Tanto,  på grässlänterna ner mot Ringvägen. Jag läste en bok om utförsåkning och sedan  lärde jag mig själv. Efter ett tag började jag åka på allvar. 

Vi åker ihop. Han ligger efter mig och kollar mina carvingsvängar. Hans fysik är eländig, men konstigt nog är han oförskämt pigg, snabbare i kropp och hjärna än de flesta.  Är det hans frireligiösa bakgrund som gör honom så blid, humoristisk och positiv till livet? Varje åk verkar vara en ny möjlighet i hans liv.
Eve ser dåligt, har ont i ryggen och knäna. Ett tag var det som varje åk var det sista. Förra året plåtade jag honom med kryckor då han stapplade hem med skidorna på axeln. Till saken hör att han också är halvblind. Han ser dåligt på ett öga och det andra verkar ha beckat igen totalt? I år fick han plötsligt problem med andningen, fick starka doser cortison för att kunna andas. Det låter otäckt men den verkliga vinsten var att all värk i knäna försvann. Idag är han stark i kroppen och nästan spritter iväg i backen. Inget ont som inte har något gott med sig

En dag då jag kommer till backen får jag höra att han kraschat rejält. Han har tappat klacken på pjäxan och farit ut i skogen. Då jag kommer hem ringer jag till honom för att höra hur det är?
- Står i garaget och försöker laga pjäxan. Du vet, jag har ju karvat bort lite ben i foten för att den ska passa i pjäxan så man vill ju inte gärna byta pjäxor. Förresten, i morgon ska jag ta med mina gamla skidor  till backen.
Dagen efter möts vi. Eve åker på ett par två meter långa Kästle från sextiotalet. Han åker snyggt, men det kostar på ordentligt. Pjäxorna ser ut som  hårda galoscher och ger inte mycket stöd. Vi tar en paus, tar en fika och ser herrarna köra störtlopp på tv-n. En fransman kör av banan så det bara ryker om det.
- Precis så där gjorde jag i Kitzbuhel, säger Eve. Det blev sjukan den gången också.
Vi åker några åk efter fikat, sedan ger vi upp. På kvällen går jag på krogen, mobilen ringer. Det är Eve.
- Ville bara tacka för dagens åkning. Jag ligger i badet, det blev lite för mycket för knäna. Det ena knäet har börjat svullna upp.
- Synd, säger jag. Vad tror du om i morgon? Blir det något åka?
- Vi får se. Vi tar en dag i taget, eller hur? 
Dagen därpå är jag lite tveksam, åker ett varv i backen och letar efter honom. När jag ska åka upp i liften hör jag någon hojta:
- Vänta på mig?  Eve sveper in med en snygg sväng, tar liftankaret i farten.  Han verkar inte ha för ont och vi glider långsamt mot toppen och nya bra åk.