Missade bilder
I alla fall kom jag på vad jag gillar. Jag gillar verkligen bilder som är tagna i farten, men med närvaro, kontakt. Det finns dom som tar bra porträtt, som Corbijn, eller Johan Bergmark och dom inspirera rmig, men mest och bäst inspirerad blir jag av bilder som tas i farten. Porträtt ala Danny Lyon, Bresson, Atget, inte uppställningarna.
Nu finns det ju folk som jobbar i gränslandet, typ Petersen, som träffar folk på gatan och sedan får komma hem, kanske i ögonblicket, en annan dag osv, och ta sina bilder. Så fungerar inte jag. Tror nästan aldrig jag arrat en bild, än mindre gått hem till folk för att plåta dom.
Det är liksom inte min grej. Mina bilder tillkommer i farten, aldrig med planering.
Nu har det tillkommit ett tredje förhållningssätt, kanske tidsbesparande och kanske också mentalt besparande. Vissa har workshops, sedan gör man något med workshopdeltagarna. De blir statister i en story som workshopledaren kör, lite som Ed van der Elskens "Love on the left bank". Man arrar en verklighet med polarna. En verklighet som givettvis blir fan så mycket enklare att fixa än om man skulle köra rakt av rådokumentärt.
Frågan är bara : Var går gränsen? Tänk på Walter Hirschs reklambilder av jeans som var arrade, men skulle föreställa doku, eller Doisneau kyssbilder eller andra arrade bilder från honom som skulle föreställa värsta fotografiska klippet,,,
