lördag 11 februari 2017

Bunuel


Jag älskar att sitta ensam i barer, tänker ofta på filmaren Bunuel då han som åttioåring satt ensam i en mörk bar och drömde sig bort. Han hade två klockslag i kroppen. Det ena var att han skulle ta en drink klockan fyra och sedan en efter middagen. Efter att det sexuella lämnat hans kropp var det hans längtan för dagen. 
Jag förstår honom, kan ofta känna på samma sätt. Att få gå till en bar, sitta och stirra rakt fram, låta en kall öl glida ner. Framtiden och historien glider omkring i kroppen. Det är njutbart och efter en öl eller två, inte ett ord har blivit sagt, barndomen, medelåldern och döden är avklarad och planerad, glider man av stolen, går ut i den svala natten, vandrar hemåt i en slags inre frid, lugnt konstaterande att det mesta man gjort var okej och att döden också kommer att hanteras med stil.