In the morning light
Jag satt på gymmet, cyklade precis en timme, perfekt, svetten rann. Tror aldrig jag varit i en sådan form vid den här tiden på året. Då jag var ung och tävlade på cykel, så cyklade jag aldrig på vintern. Det var för kallt och för farligt, kroppen tog rejält med stryk. Hur kul är det att komma hem och pissa blod.
Nu i alla fall, om jag följer kurvan ålder och följer kurvan form, så tror jag i alla fall att jag aldrig känt mig starkare än nu, i denna ålder. Givetvis var jag mycket starkare då jag var tjugo, men låt oss drömma litet också.
Tiden, Tiden. Då jag växte upp var arbetarklassen på gång, man ville studera, många hade ett intellektuellt förhållande till livet, även om det var sk arbetare. Man försökte rösta progressivt. På sjuttiotalet kopplades vänstern, studenterna och de arbetande ihop. Man hade liksom samma ideal någonstans.
Idag står ju arbetarrörelsen till stor del för en massa idioti. Man ska isolera sig, man ska ha kvar arbetsplatser, gruvor osv, som är rena döden för miljön, det odlas förakt för andra folk osv,, arbetarrörelsen har ju mest SDare, tex. Ta Trump, Le Penn, SD, alla stöds ju av folk som gillar gamla mossiga idéer om isolering, gamla arbeten, rasism osv, medan den intellektuella vänstern famlar i mörkret eftersom man inte har någon vettig att snacka med. Det självklara vore ju att arbetarrörelsen verkligen drev de radikalaste tankarna om arbete, rasism, jämlikhet osv, men tyvärr, det gör man inte. Man är helt omoderna, helt mossiga, om du frågar mig.
Nu växer högern, fascismen och mycket av stödet kommer från de människor som representerar och finns inom arbetarrörelsen. De som verkligen inte skulle vara där. De som skulle drivit en helt annan agenda, den agenda som skulle ligga i framkant vad det gäller allt som har med klass, arbete och miljö att göra.
Det är faktiskt rent förbannat och jag fattar inte hur man ska få ihop de radikala idéerna med dem som verkligen skulle behöva dom.
