torsdag 9 februari 2017

När natten kommer

   Tarifa, längst ner i Spanien. Jag har kört hela vägen från Sverige. Det tog en vecka. Det är december. Dynerna är som vinterlandskap och vinden smeker inte, den snarare river mig.
   På stranden står de stora husbilarna uppställda. Det är gratis nu, ingen säsong, i alla fall inte för normala människor. De med vanliga jobb. De som är här är bitvis annorlunda.

   På andra sidan vattnet, det vatten som både är salt, kallt och varmt, ser jag Afrika. En dag ska jag åka över, men inte idag. Jag sätter mig på Café Central och dricker en kopp kaffe, långsamt, medan en hund gör mig sällskap under bordet. Det är en riktig byracka, men han har de där ögonen som talar om en dold kärlek. Bara jag ger honom en brödbit så blir vi kompisar och vem vill inte vara kompis, så han får sin brödbit, flera stycken.

   Bilarna passerar långsamt på den lilla gatan som ska föreställa huvudgatan, inte Ramblan, utan huvudgatan i den lilla vita staden med dynerna på båda sidor om stadsgränsen. Jag tar kameran och går en sväng, funderar på om det är här jag ska bo. Här, i ett litet hus med garaget som arbetsplats, en surfbräda och mina kameror.

   Det var kanske så det var tänkt, men så blev det inte. Jag återvände till Norden, men tanken fanns alltid där. Hunden, garaget, den lilla huvudgatan.

    Jag återvänder tio år senare. Det är sig likt, lite mer bekant bara. När jag sitter på fiket så ser jag, att rakt över gatan ligger ålderdomshemmet, granne med det lilla slottet. Det känns tryggt att veta men den här gången vet jag att jag kommer inte att stanna.
   Under bordet ligger återigen en hund, en kompis.. Han får en en bit bröd, hans ögon är fyllda av kärlek och han får en bit bröd till. Han älskar mig och vad ska jag svara med. Vem vill inte bli älskad?