Dagen, tiden, morgondagen

Det är några grejer man funderar över. Det första är hur lika vi tänker. Jag satt och funderade på om jag skulle göra en utställning på något slags arkivpapper, lite konstpapper, utan ramar, som Jenemark gjorde, såg himla fint ut och billigt blir det. Ja, då gör Martin Bogren det med sina Italienbilder och då faller ju grejen. Blir ju bara löjligt att härma, men det är så det är. I vissa tider tänker de som är i spetsen på samma sätt. Man inser behovet av en slags förnyelse som ligger i tiden och papperen är ju det självklara då printpapper inte har samma känsla som vanligt klassiskt fotopapper och då ligger det nära att göra något annorlunda, något som kan konkurrera med sitt annorlunda uttryck.

Något frågade mig om och när jag ska ställa ut mina retrobilder. Det vet jag inte. Det finns just nu ingen som tänder på det så det får väl ligga till sig några år till.

Skotten i Rinkeby. Det är ju uppenbart att man måste satsa allt på dessa områden, på alla plan. Det första är ju att gå stenhårt fram med kidsen som kutar omkring och jävlas på alla vis, in med mer snutar, få ut föräldrarna på gatan och sedan få igång det här med jobb och skola osv. En gång i tiden var jag ut till Rinkeby och gjorde reportage i skolan där och den var helt underbar, superbra skola, betydligt bättre än den skolan som mina kids gick i inne på Söder. Man undrar ibland.

Hyresgästföreningen? Jag kan förstå tanken på att det ska vara lite dyrare att bi i innerstaden, men det borde ju i så fall regleras genom att hyrorna sänks i ytterområdena. Det går ju inte att höja i innerstaden, det blir ju bara värsta segregeringen. Jag har själv lämnat tre lyor efter renovering, för det blev omöjligt att bo kvar med den nya hyran.  Det är en slags dold klasskiktning som är förbannat äcklig. Hyresgästföreningen och Hyresnämnden är ju två totalt korrumperade organisationer. Och det är hemsk eftersom man som hyresgäst har noll stöd i alla lägen.

Världen? Jag fattar fortfarande inte snacket om att världen är så bra. Att det är så bra ekonomi, att alla har det bättre än förr. men konstigt nog har jag aldrig i mitt 68-åriga liv upplevt att det är sämre, större klassklyftor, mer depp, mer stress och mindre hopp om livet. Jag tycker det är en märklig motsättning.

Nåja, jag är inte den som gräverner mig i onödan. Har man börjat livet två kilo tung, kämpandes för livet i en kuvös i en månad 1949 , så klarar man lite annan skit också, men det är nu fan så trist samhällsutveckling. Det är ju inget som kickar igång en, liksom.

Nåja, kollade på Homeland igår, sista avsnittet var verkligen up to date, superbra. Nu ska jag kolla på vad David Alan Harvey gör i Cuba. Han är en solstråle.