Den litterära fotografen

Den litterära fotografen

En gång tiden, i början var jag en slags fotograf, fast egentligen inte, men jag hade en vurm för kameror, fotografers utstyrsel, men med tiden försvann det för jag var egentligen inte en fotograf. Jag var mer en människa som sökte ett rum, eftersom jag var och alltid har varit hemlös. Jag har mer sökt mig mot ett utrymme, en resande med rummet med sig.

I hela livet har jag haft två drömmar. Den ena att bo vid Medelhavet och det har min underbara fru gjort möjligt nu då vi har ett hus på Naxos. Jag tycker om den här känslan att befinna sig i en ny miljö, ett annat språk, en annan kultur, ett annat ljus, vara en annan människa,

Ja, jag är en kameleont. Jag byter ut mig själv beroende på var jag är, jag förändras.

Min dröm, min starkaste dröm i livet har alltid varit en stor husbil, ett hem på ryggen så att säga. 

Jag hatar att resa, men att resa med en stor husbil, som är sovrum och arbetsplats på samma gång, är min största dröm. Jag drömde länge i min barndom om att bo på en havskryssare. Jag byggde segelbåtar och flottar. 

Jag var på havet väldigt mycket. Inte ute på stora havet utan vid stränderna, men ibland kom jag loss, då jag byggt eller lånat en segelbåt och kom ut på riktiga havet, men jag kom snabbt underfund med att segla var att isolera sig. Jag ville vara social och då blev den stora husbilen min dröm. Den skulle kunna ta mig på den eviga turnén, då jag kunde köra till alting och ha hemmet med mig.

Det var min dröm och det är fortfarande min dröm. Idag är det ganska enkelt att genomföra med det digitala. Tänk förr då man skulle framkalla film och kopiera i husbilen osv, mot idag, bara sticka in kortet i datorn och bilderna är klara.

Tiden är en obeveklig kamrat. Den minskar, så är det och jag tänker mycket på döden, på hur jag förvaltar tiden, på mina kära. Jag är ju ingen fotograf, min fru och vissa andra tycker jag ska göra jobb. Kanske för ekonomins skull, kanske för att jag ska ha ngt att göra, men de förstår inte mig. 

Jag är bara intresserad av att göra det jag vill göra. Det finns inget enklare eller tråkigare än att göra något som någon annan vill att jag ska göra. I min värld är det helt bortkastad tid, jag känner ingen som helst tillfredsställelse över att göra jobb, även om jag tjänar 25 000 kr på en dag. Jag är nästan hellre utan dom pengarna om jag slipper att göra jobbet. 

Min paroll är något helt annat. Jag har en dröm, jag ser en stad, jag tar mig dit, jag är där, jag deltar, jag samtalar, jag sover, jag skapar en illusion. Jag är en litterär fotograf, en som ljuger och bänder med mina bilder, som försöker skapa en illusion som är stark och påverkande. Jag är inte intresserad av att registrera eller berätta om verkligheten. Jag är mer än drömmare, en sensualist, en som gestaltar drömmen om ett liv.

För mig har alltid bilderna börjat i litteraturen. Litteratur är så ofantligt mycket viktigare än bilder för mig. När jag ser fotografer så blir bilden det kvalitativa, det som gör att jag intresserar mig för fotografen. Jag intresserar mig alltid mycket mer för fotografen, människan bakom bilden, än det denne fotograferar. Motiven är det som intressera mig minst. Jag är helt inne på fotografens liv och tankar och känslor. När jag läser en bok så är jag alltid författaren, inte berättelsen.

Om jag ser en kamera på bild, en sliten kamera, så skapar den en känsla av äventyr inom mig, en lust att ge mig iväg till en ny, tom plats, helst vid ett hav med berg i bakgrunden. Stora städer ger mig skräck. De är bara plåga, framför allt numera då stora städer är så mycket samma sak. Överallt, något som påminner om Sofo, vilket är helt värdelöst, i och for sig tryggt, men för en fotograf som mig, helt meningslös tillvaro att ens lyfta kameran i. Min dröm är något helt annat, den kanske inte ens finns, men en liten stad, vid havet, några gator, en vind, samtal i all enkelhet och sedan i detta, ett skapande av en illusion som är vacker och stark. En andning för livet, inte mot livet.

När jag fotograferade skidåkning i 14 år, stod kanske på skidor 100 dgr per år i snitt, så var min dröm aldrig att skildra skidåkning, mer ett väsen. På 14 år fick jag till en bild som motsvarade min dröm. Drömmen  om en illusion, en illusion, som plötsligt stod framför mig en dag. Efter jag tagit den bilden visste jag att  jag hade lyckats, att jag inte behövde anstränga mig mer, att jag kunde dra till en annan dröm i mitt liv.