söndag 19 februari 2017

Familjer på äventyr

Jag kollar på den här serien Familjer på äventyr. Märkliga familjer. En familj har tre grabbar, bor  i Sydafrika och ingen av grabbarna verkar gå i skolan. De bara surfar och klättrar och chillar. Helt aningslösa typer och sedan på sommaren, dvs den sydafrikanska vintern, så åker man till en ö i sthlm och chillar. Mycket vidrig familj.

Nästa familj säljer allt och drar till Spanien. De är ju gulliga, har tre barn som alla har olika diagnoser, ingen verkar gå i skolan, utan de kör distansundervisning. Det känns lite rörande och det är fint att ungarna verkar må ganska bra, för i Sverige mådde de ju inte så bra. Enda problemet är ju att ingen jobbar så sparkapitalet smälter som glass i solen.

Den tredje familjen gör en långsegling. Dom verkar ha det bra ihop, men egentligen är det ju bara en lång semester. Ingen har ju för avsikt att bosätta sig utomlands, men familjens små barn är sköna.

Den fjärde familjen har bosatt sig på Grönland och det är ju dom och de i Spanien som har satsat, har bestämt sig för att leva i ett annat land. Märkligt nog så ser man ingen av familjerna som umgås eller ens fikar, dricker en öl osv med lokalinnevånarna. Framför allt den familj som är i Spanien är ju totalisolerad. Jag fattar ingenting. Har de inte upptäckt den spanska kulturen.

Nå, de på Grönland har fixat jobb och satt ungarna i skola och trots att Grönland är ett problemområde, mycket sociala problem, så verkar ungarna må bra, samma gäller Spanien, och det som är så utmärkande och som alla svenska ungarna i serien säger, är att barn i andra länder sitter inte framför datorn som svenska barn.

Det är mycket intressant att alla ungarna trivs så bra  utomlands, de känner sig lugnare och gör mer saker då de inte bor i telefonen eller datorn. I övrigt är det en ganska hopplös serie, men ge den en chans, det finns en del att reflektera över.