I gryningen

Det är som i en gammal svartvit dokumentärfilm då jag glider upp i liften. Andra gången jag åker skidor i år, hårt, med lössnö ovanför. Sånt som jag gillar.

Det slår mig direkt hur jag är funtad. Jag är en tävlingsmänniska. Det första man måste lära sig att inse är att man blir aldrig bättre om man inte åker med de som är bättre än en själv. Det finns inget lärorikare än att ligga bakom någon som du kan lära av. Jag har fått den gåvan, att få ligga bakom de bästa många gånger.

Till slut leder det till att du kanske kan ligga framför någon som kan lära av dig. Vi kan kalla det livet.

Det andra jag inser är att jag direkt vill komma tillbaka och köra stenhårt en månad eller två på raken.  Jag vill pröva igen, utvecklas, träna på det som jag känner är dåligt, njuta av det som är bra. Jag kan se likheterna med fotografi. Denna eviga längtan efter att få göra om, göra bättre, göra nytt, varje dag.

Nu känner jag ju mer för att åka skidor än fotografera, men det är en annan sak. Det som är samma, är längtan efter att göra nytt, göra om, härma, utvecklas.