onsdag 22 februari 2017

Det snöar....

Natten hade en del funderingar. Varför tror man att man inte kan få virus på Mac? Varför får jag så liten pension? Varför snackas det hela tiden om hemmafruar och de låga pensionerna? De som sysslat med någon slags konst har ju mycket sämre pensioner. En annan 8700 före skatt.

Som man bäddar får man ligga. Varför påstår man att de fattigaste i Sverige är problemet? Det är ju de rika som är problemet? Se vilka enorma pengar de gömmer undan, se vilka löner de har, se hur det utnyttjar alla bidrag, typ rot, rut, skatteavdraget på lånen osv.... vill man ha ett bättre samhälle, börja där?

Det snöar, blir som poesi det här. I natt då min arbetande fru somnade i min famn luktade hon så gott och jag låg och tänkte på hemlöshet. Jag har nog känt mig hemlös överallt även om jag älskar Söder, men konstigt nog har jag känt mig mest hemma runt Medelhavet. Alltid varit så, Barcelona 1974, 75, Baskien vid samma tid och senare.

Ställen där jag känt mig helt förstörd är den svenska landsbygden. Jag står bara inte ut med att bo någonstans där det inte finns ett fik, ett torg osv, ett ställe att gå till, ett ställe att sitta och betrakta.

Min fru sov vidare och jag tänkte på trygghet. var jag har min största trygghet. Egentligen i min svarta antecknings/dagbok. Så fort jag blir orolig så tar jag fram den och skriver något. Då får jag, i samma ögonblick som pennan träffar papperet, kontakt med oron och kan låta den glida ut över den vita sidan i dagboken.

Jag har skrivit dagböcker sedan 1970. Varje år blir det två stycken, viktigt att det är helt vita sidor utan rader. Varje år slänger jag sedan alla dagböcker. Länge sparade jag dom men insåg att det stod så mycket privat och sådana stolligheter att jag inte vågade behålla dom. Ingen ska läsa dom och därför kastar jag dom. Kontroll kallas det visst.

Jag tänkte på före och efter. Tänkte på att Strömholm gjort så många utställningar efter sin död. Sönerna förtjänst, men det är ändå märkligt att man strävar minns man lever och det blir inte så mycket och för de flesta blir det slut då man dör, men vissa har turen att få sitt arbete i nya former långt efter bortgången. Jag säger tur, kalla det arbete, för det är ju arbete som gör att ett liv lever vidare.

Det snöar och jag sitter här och skriver. Ingen idé att komma för tidigt till gymmet för då är det för mycket folk. 0900, är perfekt. Då är det pensionärerna som tar för sig. Jag är ju egentligen själv en sådan, men känner mig inte alls sån. Igår körde jag 30 km på en timme, dvs 30 i snitt på hojen. Jag lät benen rulla med hög kadens, 105 ca och låtsades att jag satt i klungan som en Cavendish och vänta på de sista två hundra metrarna.

Det snöar och nu blir det gymmet.