lördag 31 december 2016

Gott nytt år

Den här bilden tog jag i min vindsvåning i lund 1972. Den kostade 49 kr i månaden och hade toaletten fyra trappor ner. Jag hade bara kallvatten och på vintern satte jag upp trasmattor på väggen för de blåste igenom väggarna.

Jag minns det som en bra tid, koncentrerad på tre grejer. Kvinnor, fotografera och karate. Sedan pluggade jag visst också, men det var mest för att ha något att göra. Jag tog min fil mag men hämtade aldrig ut betygen, än mindre skaffade jag mig något jobb. Jag har ju aldrig haft ett jobb, ett fast jobb. Det var typ det värsta jag kunde tänka mig. Kanske tycker jag likadant idag.

1972 till 2017, det är ett tag, 45 år. Det hinner rinna mycket  sand mellan tårna, men i grunden är jag samma människa. Lite tröttare, lite fegare, lite mer avvaktande, men 1972 låg jag mycket på sängen mellan de två passen karate om dagen och timmarna på labbet. Jag har alltid trott på att bli munk, konstigt nog. Det rimmar ju jävligt fel med resten av livet.

Jag har aldrig frossat och jag tycker om att göra precis samma sak dag ut och dag in, på något vis är det så det blir något genomarbetat. Jag tyckte mycket om tanken på att stå och skjuta en pil hundra gånger på en dag. Att dra armen i samma vinkel hela tiden, tills det sitter där.

Min fru frågade mig hur jag tänker då jag tar en bild. Om jag tittar på ljuset, var jag ska stå och hur jag tror det ska utveckla sig. Jag sa att jag tänker aldrig. Det faller sig naturligt. Jag vet var ljuset är och jag vet var jag ska stå. Det känns i kroppen. Som en musiker,  som spelar på känslan. Fingrarna följer tanken. Att tänka gör en långsam.

Jag köpte ostron i morse, på en butik på Östgötagatan. Det finns ställen som är unika och äkta, som påminner om de gamla fisk och fruktaffärerna som förr fanns över hela Söder. I varenda kvarter fanns det en fruktaffär och mitt gamla labb var en fiskaffär. Det här är en sådan, en som överlevt. När jag ska gå säger kvinnan som jag köpt ostronen av " Gott nytt år, min vän" och så kramar hon min arm.

Det var mer än så. Hon kanske kände mig, fastän hon inte kände mig, själarnas förening.

Borta på cykelfiket på Folkungagatan samlas cyklisterna för lördagsrundan. Det är de hårdkörande killarna och tjejerna. Regeln är att de kör full gas och blir man avhängd, så väntar ingen. Eftersom det är en del gamla proffs med i det gänget så går man bara förbi och säger hej, skippar cyklandet.

Jag köper mina ostron. En gång i tiden satt jag i Tarifa, utanför Casa Amarillo, det gula huset. Det fanns ett kafé och det fanns en restaurang. På matstället fick man varje dag färska musslor, man såg Afrika över sundet och på nätterna försökte folk ta sig över sundet med gummibåtar. Ibland gick det bra, ibland väldigt dåligt. Det är världen i ett nötskal. Den ene äter musselsoppa, något som alla borde få äta, medans andra sitter i en gummibåt och ber för livet.

Jag tittar på bilden ovan. Jag minns exakt när jag tog den och hur jag tog den, med min skabbiga Nikon F och ett femtio mm. Jag hade en katt som hette Sensei och det var en vårdag som inte riktigt ville komma fram, på kvällen skulle jag gå till mentalsjukhuset och jobba natt.

Det var det året, 1972, nu är det ett annat år, 2017. Inte mycket har ändrats. Jag köper ostron, tittar på gamla bilder och låter minnena passera genom kroppen.