tisdag 6 december 2016

De röda bergen o lyckan




De röda bergen ligger bakom mig och vinden och den sista solen pekar på mig och skickar en hälsning till Iraklia. Jag står där ensam, på stranden där vi var tio stycken i somras och undrar över vad lycka är. Varför jag är en sådan lycklig man?

Jag vet svaret och man kan dela upp det i många olika fraktioner. Man ska träffa någon, leva med någon som gör att man själv kan leva. Någon som öppnar ens sinne och gör en bättre än den man är.

Man ska själv vara öppen, se vad man har och söka möjligheterna. Det finns något som kallas talang och det är fint, men ointressant. Jag ansågs alltid som hopplös, talanglös. Ett liv skapas, det görs inte med talang utan med hårt arbete. Man måste välja sitt liv och ett lyckligt liv ser olika ut hos alla människor. 

Jag är en man som aldrig fått något, i princip har jag fått erövra allt från det jag föddes och låg o överlevde i en kuvös till nu. Och ändå har min livsinställning alltid varit att erövra lusten, att livet ska vara lust. Varför gå till ett jobb som man inte gillar när man kan försöka med något annat, men man får vara beredd på förluster. Förluster är inte mycket att bry sig om men eget missnöje är katastrof.

Idag då jag låg i stolen hos den fantastiske tandläkaren i Naxos och hade fått ett par gula glasögon på mig och såg ut som Lance Armstrong, så kände jag mig lycklig. Att jag har fått gå till en suverän tandläkare på Naxos och även i Sydafrika räknar jag in i lyckopaketet.

Solen sjunker som en sten ner i havet, vinkar en sista gång och jag vet varför jag är lycklig. Jo, sedan jag började med det här, att uttrycka mig, för nästan femtio år sedan, har aldrig lusten att berätta försvunnit. Jag har alltid sökt historierna, försökt berätta om min klassvandring, mina vänners klassvandring, sökt berätta om de människor som gör gott, de som söker god förändring. Jag har misslyckat , o Herre Gud så jag har misslyckats ibland, men även misslyckandena har varit en sten på stigen jag sökt.

När jag kör hemåt tänker jag på pizzan jag ska köpa hos sköna Despina i Filoti och jag stannar på Chalki Cafe och kollar in deras julgran, ett slags tecnomonster. Man måste skratta och Giannis kommer in och frågar mig om jag ska ha en espresso. Nej, säger jag och tar en bild på honom.
- Nej, nej, säger han. Jag är alldeles röd i ansiktet. Vi spelar basket på skolgården. 

Han försvinner tillbaka till de andra grabbarna och brandmännen och jag höjer volymen på bilradion innan jag svänger in på den steniga vägen ner mot vårt gula hus på höjden i Monitisia.