JJ Cale och det år som gick
Vad handlade det om egentligen? Från att ha mina år uppdelade efter årstider, Naxos på sommaren, höst och vår fotografiskt arbete, vintern till att åka skidor och skriva, så kom allt att fokusera på en enda sak: Vårt hus på Naxos.
Jag har alltid velat leva som Tom Waits, Hemingway, Strömholm, bo på landet och besöka staden då och då, men bo på landet så man har ett stenkast till staden. Monitisia, Naxos, gjorde det möjligt. Nu bor jag fem minuter från affärer, krog och kaféer i ett landskap och i ett hus som är ofattbart vackert och som en dröm för en människa som mig. Ett hus med alla livsmöjligheter.
Jag tänker på JJ Cale som inspirerade så många musiker, men som egentligen aldrig slog igenom själv, som troligtvis inte heller ville så igenom stort eftersom det skulle kosta på för mycket i hans liv.
Ett år gick. Jag arbetade och jag drömde. Jag såg egentligen inget som påverkade mig på djupet. Jag tror inte heller jag läste något som påverkade eller såg någon film. Om det var något så var det musiken som kom att betyda något, och naturen på Naxos.
Vinden, havet, himlen.
Mycket märkligt år. De workshopdeltagare jag haft har gjort fina arbeten. Jag visste att de skulle göra fina arbeten. Allt det var förväntat, de hade det i sig. Själv kom jag för första gången i kontakt både med min ensamma sida och kärleken. Som stad och land. Ensamheten var inte längre något som plågade mig, inte kärleken heller. Min avsats var att jag såg på åldern som en äldre man, som en man med koncentrerad erfarenhet, intuition. Jag litade helt enkelt på att saker och ting skulle lösa sig i alla lägen.
JJ Cale dog 74 år gammal på min födelsedag den 26 juli. Det är något hos honom som påverkar mig, kanske är det att han är en brobyggare, en som förvaltar det som fanns före honom och leder in det på ett nytt spår. Själv känner jag att jag bara vill berätta historierna om min tid.
