När tiden faller in...

En gång i tiden, 1967, såg jag en bild som förändrade hela mitt liv. En bild av en italiensk bergsby av Silano.  Den såg ut som den här ungefär. Idag, då jag är 67 år, tar jag den bilden jag letat hela livet.
Jag tar den med min mobilkamera, en Iphone 5 och jag vet vad bilden betyder. Det är inte bara ett fotografi, det är en dröm som började 1967, en dröm om en lutande bergvägg, vita hus och ett liv bland dessa hus.

Det är december 2016 och Italien går mot kaos, å andra sidan, när är detta land inte i kaos? Vissa länder har svårt med ordning. Kanske ska vi uppskatta det? Tänk om alla länder hade ordning? Hur skulle det se ut? Som ett jävla fängelse. Olika är bra, sedan är det ju fint om det är någorlunda ordning.

Det är december. Jag har just fått en tandläkartid. Jag har druckit en kaffe och ska sätta mig i Volvon då jag tar bilden som knyter ihop 1967 med 67.

Jag är glad, fyra dagar med ryggskott verkar gå mot sitt slut. December är en vacker månad, de olika stånden på Paralian är lite hur som helst. En del stängda, en del öppna, men jag sätter mig i Volvon, en cyklist kommer på sin racer, gul vindjacka, det blåser i hamnen och han passerar mig med en skarp blick.
Såg han att jag också cyklar?

Sedan kör jag ut ur stan där alla sitter denna morgon bakom platskynken som skydd mot vinden. Jag kör ner till havet i Grotta, tittar på det därifrån. Det blåser hårt från den sidan och jag försöker ta en bild till men då säger mobilen att den är full, vill inte ha mer bilder.