söndag 11 december 2016

Söndag, dagen då man bygger hyllor och städar

I morgon drar vårsäsongen igång. Nu harjag rest färdigt för ett tag så nu får det bli till att suga tag i cykelträningen.

Patti Smith var fantastisk igår. Varje gång jag ser på Nobelfesten så slås jag av det krampaktiga, att inga misstag får göras och så gör hon det, panik och förtvivlan och så fixar hon det och det är så enormt mänskligt.
Ibland är det misstagen som är det mänskliga, det som lyfter oss. Annars hade Ann Victorin och hennes kollegor gjort ett fantastiskt program om Dylan. Det man fattade ganska snabbt var och är hur mycket arbete han har lagt ner i sitt liv på sina texter och sin musik och det var häftigt att se hans nya grej, smida grindar.

Ja, Dylan är en pärla och som jag skrev i förra inlägget. Det bästa gjorde han för trettio, fyrtio år sedan. Jag såg en annan stjärna, Cohen, som sjöng sina bästa grejer som han gjorde före trettio, oftast före 25 års ålder. Därmed inte sagt att man inte kan vara inspirerad och bra som sjuttioåring, men faktum är att OM man jobbat med sina texter och sina tankar sedan man var 17 på heltid, så har man inte mycket att komma med som sjuttioåring. Det är genomtröskat, helt enkelt. Det är en helt annan femma att göra sin första bok eller första skiva som sextioåring. Tro fan att man har något att komma med då. Man har ju sparat sig hela livet och hela källan finns kvar att visa upp.

Läste Madonnas tal om hur det är att vara kvinna i branschen. Ett tufft tal, behövligt, samtidigt som hon har väl gjort mer succé än de flesta andra, män eller kvinnor. På tal om succé så svarade Cohen på frågan om vad succé var för honom. Att överleva, var svaret. Succé är att överleva och det stämmer ju.

Noblefesten är så tydlig markör över vad som påverkar oss mest. Sanna känslor, det som kulturarbetare håller på med. Det är fantastiska människor som gjort fantastiska saker som tar emot sina priser, men det är alltid litteraturpriset som berör på djupet. När den nakna Patti Smith blev till rå känsla så rämnade det hos många, Jag såg kulturministern gråta, jag blev själv rätt skakig och när hon fick tillbaka rösten, medmusikernas blickar, den grymma gitarristen som stödde henne med sitt spel och den kvinnliga kapellmästarens varma blick och ord, var en fantastisk uppvisning i solidaritet och mänsklig känsla.