Vardagsbilder, historien.

Vardagsbilder är våra viktigaste bilder. Det här är några av mina polare som fikar ihop på morgonen innan de går till sina jobb. Vardag. Jag är en av få riktiga fotografer idag. En som har en kamera, en som arbetar med bilderna, en som publicerar dom och en som SPARAR dom, skriver ut dom.

Min kära ogifta fru är som många. Plåtar, stoppar in i datorn, datorn dör, alla bilder borta. Eller, mobilen, garanterat alla bilder borta. Vad ska man visa barnbarnen? Instagram?

En märklig tid. Skrev om infantiliseringen bland kulturprogram, bland alla tvprogram överhuvudtaget, så kommer nästa nyhet. OBS, följer liksom inte med tiden, är inte populärt nog. Det är inte bra det här. Det är inte alls viktigt att anpassa sig, bli korkad,, lära sig mindre, göra programmen anpassade för idioterna, för alla blir idioter om vi håller på och skämtar bort allt. Trista skämt dessutom.

Jag vet inte hur många fotopolare som tex sagt om skitprogrammet om foto, att det är bra, det vänder sig till massan, amatörerna?

Vad är det för bra med det? Skit är skit i  alla lägen. När jag började fotografera, inte fan kollade man på skiten, den lokala fotoklubben med sina löjliga träd och buskar. Nej, man kollade ju Bresson, Avedon, the real shit, grabbarna och tjejerna som kunde något, som inspirerade. Nu behöver tydligen folk kolla på skit, trams, unken pissfotografi för att bli inspirerade. Och sedan när de blivit inspirerade fortsätter de att köra samma unkna skit själva och så byggs den verkliga skithögen upp.

Jag är elitist. Bra konst är bra konst. Skit är skit. Trevlig helg.