Anders Petersens Retro
Det är en mastig bok, påminner om Back Home och Strömholms tjocka. Rejält packade böcker, kan tycka att de skulle behövas lite luft i alla de böckerna. Max Ström kanske tycker papper och luft är dyrt, men det är billiga böcker. Att skicka ut en tjock bok med bra tryck för 400 spänn är billigt.
Boken börjar med Anders senaste bilder, i och för sig blandar han nytt och gammalt då och då, men principen verkar ändå vara att följa en tidslogik. För mig är det svårt att skriva om Anders för han betyder för mycket för mig, som inspiratör, men också människa. Men, jag försöker ändå.
Låt mig först, en gång för alla säga att Anders livsverk är oerhört imponerande, att jag sedan har en och annan åsikt är inte heller att förvånas över.
Boken slutar i Lehmitz, hans första och bästa arbete. Anders har gjort massor med fantastisk fotografi, varit lärare, är lärare och plåtar fortfarande energiskt trots sina strax fyllda sjuttio. Det enkla svaret på det är ju att han håller på för han står kanske inte ut med något annat. Han håller på för han måste. Det är så han överlever.
När jag skriver om Anders skriver jag om mig själv. Den enkla anledningen till att man håller på handlar också om att man inte vill ge upp, tror sig fortfarande ha något att säga. Och vad är alternativet? Finns det något?
Ju längre bak i boken jag kommer, ju äldre bilderna blir, desto bättre blir de i mina ögon. De äldre bilderna har en humanism, en slags kärlek till människan som inte de nya har. Fängelsebilderna, Lehmitz, de olika vännerna är skildrade på ett annat sätt än i de nya bilderna.
City Diares, bilderna från olika storstäder har en helt annan klang och en helt annan tonskala. De är mer betraktande, mer registrerande och saknar den här känslan av stillsam vänlighet som hans gamla bilder är fyllda av. Det tilltalar många, för anslaget är perfekt, men för mig, som ser bilden som ett samtal, som ett möte människor emellan, blir det för naket, för omänsklig blick. Ibland tycker jag till och med att det går på gränsen för hur man utnyttjar sina motiv.
Jag vet inte om Anders tycker det själv för han verkar ta igen det i sina djurbilder som är helt genomjävligt bra. Det finns en ofattbar smärta i en del djurbilderna, främst en hästbild som i mina ögon är den bästa bilden han någonsin tagit.
Hur man än vrider på det hela så är Anders en fotograf man aldrig kan komma förbi. Han har alltid legat i spets. Han har varit en av världens viktigaste fotografer i en massa år. Hans bilder är alltid underlag till tankar, goda och ibland irriterande och han är en given Hasselbladsstipendiat nästa år.
