lördag 9 november 2013

Födseln 1986


Hon stod vid diskbänken då jag anlände. " Ligger du inte i sängen? Det trodde jag man gjorde då man skall föda barn?". Hon skrattade, förde handen över håret. En välbekant gest. Hon hade alltid gjort så, lite nervöst, med tvekan. " Ta det lugnt, jag hinner nog ligga där så det räcker. Vill du ha en kopp kaffe?" Hon dukade fram koppar av tunt porslin, resterna av en hel servis som hon en gång köpt i Värmland.
" När kommer barnmorskan?" Jag kände mig nervös, ville inte bli ensam med henne när ungen skulle ut.
" Hon är på väg, kommer i vilken minut som helst".

Jag följde henne med blicken då hon gick genom lägenheten. Det var så nära ett enkelt hotell man kunde komma. Ett kök som lutade sig mot Götgatan, rummet och den trånga sovalkoven vette mot en bakgård där en gammal Volvo stod uppallad. Några ungar gungade i en provisorisk ställning. Deras fnitter gled in i rummet
genom det öppna fönstret. " Du kan väl bädda rent i sängen medan jag tänder ljus? Det finns lakan i garderoben".

Jag tog fram de stärkta, vita lakanen som doftade min barndom. Hon gick omkring och tände ljus, stannade upp för att andas. Det började komma över henne. Vem som var far till barnet visste jag inte.  Hon ville inte avslöja det. Kanske ett omöjligt parti.
Vi gjorde det vackert. Barnmorskan var mörk och trygg, med de uråldriga redskapen. Hon undersökte Eva vant.
" Det ser fint ut. Du har öppnat dig ordentligt, kommer att gå snabbt nu". Hon klappade Eva på låret medan jag satt och såg hur hennes sköte pulserade, öppnade sig som ett tidvatten.
Eva såg min blick, tog min hand och förde den som en smekning över sig själv.

Jag kände mig märkligt upphetsad över livets styrka, födelse. Hennes kön var burdust naket. Ljusen brann långsamt ner. Lakanet färgades av svett och blod  när arbetet kom igång på allvar. Evas rygg var stenhård, som svart gravsten och jag kände otäcka föraningar.
" Ta det lugnt, manade barnmorskan. Du tar i för hårt, barnet kommer i nästa våg."
Eva bet ihop när nästa våg kom. Ett huvud kom ut, den lilla kroppen vändes ett kvarts varv och gled ut i livet.
" Är den fin, är den fin?". Evas röst skar genom andlösheten.
" Det är en fin liten tjej". Barnmorskans röst var glad och hon la snabbt den lilla tjejen på Evas bröst. " Saga, hon borde heta Saga", tänkte jag och kände hur tröttheten plötsligt kom över mig. De små fingrarna rörde sig nyfiket över Evas bröst.

Jag gick fram till fönstret och såg ner på Götgatan. En vit Cadillac passerade. En riktig krämarbil, en sådan som Dennis Hopper kör. En sådan som jag vill köra. En sådan som jag en gång vill köra Saga i. Uppför Götgatsbacken, med öppna fönster och neddragen sufflett. Förbi gamla Järnkompaniet, Krönet, det övergivna bokkaféet och huset där Saga föddes.

Ja, det var vad jag tänkte då Saga föddes. Ett halvt år senare var hon död. Cadillacen skulle få köras med stängda rutor och uppfälld sufflett.