måndag 18 november 2013

En rastlös blick.


Claes Gabrielson, har återigen hittat en bra fotograf. Det är också märkligt att så mycket av det man tycker är bra fotografi nu utspelar sig på det vi förr kallade Östsidan, med svartvit film och analoga kameror. Mycket, mycket märkligt och tänkvärt. Kan vara värt en analys.

En sak jag har tänkt på den senaste tiden är det manliga? och det kvinnliga? Det är väldigt svårt att snacka om sådant här för väldigt många kvinnor drar direkt på sig offerkoftan, börjar snacka om feminism och låt mig då direkt säga att jag älskar feminismen. Nog om det, men en sak som jag funderar över är följande.

Idag verkar det manliga och det kvinnliga bildspråket dela på sig. Det går givetvis inte att generalisera, men tag Anna Clarén, Silversaga, många radikala kvinnor, har skaffat sig ett bildspråk med ljusa, vackra, feminina? färger, medan männen allt mer dragit till det stenhårda, svarta, manliga?
Är jag ute och cyklar om jag säger att det har blivit en uppdelning, något som liknar bröllops, dockskåpsfoto och svart gruvfotografi beroende på kön?

Jag är lite frågande inför det? Jag trodde att ökad jämlikhet skulle leda till mer likartade bilder, istället glider de manliga och kvinnliga bildspråken isär. Det kan ju vara en del av feminismen, att man litar på sin manliga och kvinnliga intiution, även om jag allt mer tycker det ser ut som könsrollerna befästs i dessa färger och attacken på motiven.

På samma sätt kan man undra varför Inta Ruka och andra sk öststatsfotografer anses vara mildare, intressantare osv än västerländska fotografer som jobbar i moderna stora städer? Ett bra exempel är ju Bressons bilder. På slutet, innan han la av, kunde man ju ser hans bilder blev allt ointressantare i takt med att städerna moderniserades, blev allt fulare, folk allt mer likriktade,,,ja, som sagt, en analys vore intressant.