Att se på en bild.

Jag tycker om regn. I alla fall i november. Jag tycker om väder, kallt, varmt, regn. När jag tar min morgonpromenad vid halv åtta, åtta, på morgonen är jag vaken, vass, med i staden. Jag tittar, ja, till och med söker, försöker se.

När jag kommer hem, vid nio, ägnar jag alltid minst två timmar att kolla på mina gamla bilder och mina nya. De nya är inte så viktiga. De kommer jag långsamt att kolla på allt mer. Jag väljer snabbt ut de bästa bilderna. Det är en enkel sak, tar några sekunder, men att se om de håller för Framtiden tar en jävla tid. Månader, år, och därför kollar jag alltid på mina gamla bilder hela tiden. I vissa fall, fyrtio års kollning, för att se om de fortfarande håller.

Jag minns en Koudelkabild, den med hästen och ängeln. Jag såg den igen, har sett den tusen ggr och den slog mig till marken med sin skönhet. En bra bild blir aldrig utnött. Aldrig. Jag har några på väggen. Bilder jag fått av fotografvänner, mästerverk. De är det sista jag skulle sälja bort om jag skulle gå under av svält.

En bra bild blir aldrig utnött. Kom ihåg det.