Nåd
Det var Chet Baker.
Han satt på scenen med stängda ögon. Då och då öppnade han ena ögat för att, som en reflex, för att se om vi var där. Hans ton i trumpeten var på gränsen mellan att ramla ner och flyta.
Jag minns en bild som Gorm Valentin tagit av Chet Baker. Ett skitigt hotellrum. Chet sitter lngst fram på sängen och tittar in i kameran. Det har varit en lång natt. Trumpeten ligger på den obäddade sidan av sängen. På den andra, i skuggan, finns en kvinna.
För några år sedan tog jag en bild på Tom Waits. En hotellbar utan människor. Längst inne i hörnet en kutryggig darrande man. Det kändes som om han inte skulle överleva dagen. På natten gjorde han en av de mest fantastiska spelningar jag lyssnat till.
Chet Baker gick av scenen. Han hade betalt för sina toner. Någon sträcker fram ett paket cigaretter när han kommer ner från den smala plankan som leder från scenen. Han tänder en cigg och i mörkret ser han ut som en gammal indianhövding.
Det droppar lätt från hans trumpet, han lyssnar förstrött till publikens jubel. Några djupa halsbloss och våra ögon möts.
Jag vill säga det jag velat säga så många. Det har funnits ögonblick när det har varit möjligt men jag har alltid varit för sent ute.
" Tack, säger jag. Du är underbar."
Jag ser hur han rycker till inför min tysta röst. En man kommer ut på plankan, skär av ljuset och kastar en skugga över oss.
Chet vänder sig om och nickar. Han fimpar och går med den droppande trumpeten mot ljuset för ytterligare några ögonblick av nåd.
