lördag 9 november 2013

Pir 307, ur boken Retro.


Molnen rusade fram över de höga lyftkranarna. Från bron hördes ett svagt surr över Hammarbyleden. Klockan var över midnatt. Bara ett fåtal kände till klubben på Pir 307. En båt, en rostig variant av Ödesriket.

Jag såg längs kajen. Det svarta issörjiga vattnet påminde om barndomen. Båten hade tre våningar. På ett av planen rörde sig en naken kvinna på scen, lojt belyst av kulörta lampor. En orkester spelade mjukt och kvinnan gungade med öppet sköte. Det var tillåtet, inte allt, men det mesta.

Det låg snö på båtens tak. Två pojkar hade gått ut för att kyssas. Den ene hade en kortärmad tröja och tatuering på axeln. Bortom bron tjöt en båt vargliknande. En ung man klättrade i samma ögonblick upp på broräcket, hoppades bli upptäckt, innan han började falla ner i det svarta, isfyllda vattnet.

Pojkarna som kysstes märkte inget. bortom bron tjöt båten på nytt. Jag gick in i baren och värmen.
Det var trångt, kropp mot kropp. I ett hörn stod Charlie. Hans brunbrända ansikte var något annat än solarium. På vintrarna bodde han i Marocko och sålde droger. På somrarna hände det att vi körde hoj ihop.
- Nu är det snart vår igen. Det drar ihop sig till den goda tiden.
Han log sitt snabba leende. Det började alltid i ögonen.
- Några månader till bara, sa han. Sedan blir det bra.