Det slog mig med tydlighet igår att jag blivit av med min dödsskräck. I yngre år var man ju alltid rädd för att dö, för att man vill leva länge, för barnen, men också för att man ska hinna avsluta sitt arbete. Nu har mina barn flyttat hemifrån, nu har jag sorterat mitt arbete, en Retro ligger klar, allt kan förändras, men skulle jag dö i morgon så ligger den i skåpet, färdig att hämtas, hängas.
Vad leder en sådan känsla till? Att inte ha dödsskräck? Jo, till frihet. Att man kan göra vad fan som helst, gå i vilken riktning som helst, man har liksom avslutat, skött sig, och kan ta nya tag men även om det skiter sig med de nya tagen, så har man fixat de gamla, gjort rätt för sig. Fin känsla.
Nya tagen då? Jag kan känna mig lite tävlingsinriktad, tycker gatufotot i Sverige är ett dåligt skämt, borde försöka göra något själv. Jag tycker det är svårt, man vill ju så gärna berömma något, men jag kan knappt hitta något svenskt som tilltalar mig. Det blir de gamla namnen, och någon ny ungdom men överlag är det något fel på det svenska fotoklimatet. Det är för mycket uselt skit som premieras.
Jag tänker en del på Misha Pedans försök med gatufotosajt på nätet. Bra initiativ, men det blir liksom en gröt med alla bilder. Ungefär som om ett förlag skulle jobba med manusförslag istället för manus. Vi måste höja oss ett steg till.
Planket är ju oftast en blandad utställning, lite som en grupp på Facebook, men vissa år märker man att en del verkligen tar det på allvar och det är viktigt. Jag minns hur Strömholm ett år sa på en middag. I år måste vi satsa på Planket, verkligen ta det på allvar. Det är en fin tanke att ta det på allvar.
Såg Tomas Andersson Wij på burken igår. Han är en allvarlig sökare, han vill något. Han var fin, sa bra saker, lyfte fram Dylans fru Sarah. Det tyckte jag om. Nu tycker jag vi tar och anstränger oss lite. Vi som är fotografer tar våra bilder på allvar, försöker få något gjort, tänker efter innan vi kastar ut det till vargarna.
