Jag vandrar

Jag vandrar i en sjukhuskorridor, hittar en bok av Coelho. Lånar hem den, mest för att se varför han är en av världens mest lästa författare.

Han är inte riktigt i min smak, det kan jag säga, men många andra  blir glada av hans böcker. Det gläder mig. Jag tappar lite luften i sjukhuskorridorer, eller i korridorer på institutioner. Jag tror det kommer från barndomen, mammas sjukhus, döden på sjukhusen. Jag har tillbringat en del tid på sjukhus, jobbat på de värsta mentalsjukhusen. Om jag berättade hur det var på sjuttiotalet skulle ni inte tro mig. Det var hänsynslöst. Livet var bortkapat.

Jag satt på krogen igår. Tänkte på hur många som tappat livet, som tappat något viktigt i sitt liv. Man ser det om man tittar i människors ögon. Plötsligt är det grått där det förut var ett gnisster. En märklig känsla, lika märklig som då min son flyttade hemifrån igår.Om man oroar sig för något, så vad är det? Kanske det att unga människor idag verkar så oförstående för det vardagliga livet. De verkar inte förstå vad det är, men de kommer att lära sig det den hårda vägen.

Jag tänker på drömmen, den unga drömmen och sedan vardagen. Hur man får ihop drömmen med vardagen, att drömmen blir vardagen och tvärt om. Det kräver en insats, en livsinsats. De flesta orkar inte satsa så och då blir det så att livet går ifrån en, att blicken bli grå.

Det är en hård insikt, en insikt man kanske aldrig vill förstå men den som kan se, den vet när gnisstret blir grått.