De hårda dagarna

De hårda dagarna. Ingen ska sticka under stol med att det varit tuffa dagar den senaste veckan. Vädret har varit en mördare. Man blir knäckt då de stormar och är tre grader på morgonen i mitten av april. Det är som vintern i Sverige. Snöar det inte blir jag galen.

Jag snackar med min granne om döden. Min brorsa dog som sextiofemåring, min farsa som sextionio och jag är sjuttioett, säger han. Det är fruktansvärt.
Vi håller med varandra. Det är fruktansvärt att fundera på femårsplaner. Livet ska vara en lina av möjligheter. Efter sjuttio är livet en taggtrådsbestänkt vandringsled där man kan få ett ormbett i benen vilken sekund som helst.

Man snackar om KONST. Jag är så förbannat trött på KONST-snacket. Livet är en konst, att leva som en djupt kännande, känslig människa är livskonst. Livskonst är viktigare än konst.  Konsten borde vara att leva så  man inspirerar andra på alla möjliga, mänskliga sätt. Ofta är våra genier behäftade med seriösa problem, taskiga attityder, men egentligen tycker jag livskonsten är viktigast. Jag har vid sjuttio års ålder insett att din konst väger lätt i jämförelse med livskonsten, fast livskonsten ger inga stipendier.

Svår och seriös fråga det där. Livskonst/konst.

Jag tänkte skriva en bok om fotografi. Jag har gjort det nu och inser att den går inte att publicera därför att mitt intresse för nutida fotografi är noll. Eller rättare sagt: Jag har intresset men förstår inte det som visas. Det klickar inte med mig. När jag köpte min Canon S80, 2007, så falnade mitt intresse för fotografi. Efter det har inget lyckats smitta min fotografinerv en millimeter, i alla fall inte hur det kändes före 2007. Det få kittlingar jag fått uppväger ingenstans det jag upplevt före 2007. Och jag vet också vad det handlar om. Berättelserna saknas, poesin inkorpererad med politiken och målet saknas. Det ena eller det andra finns men i inte allt. Jag tittar tusen ggr hellre på Eugene Smiths gamla bilder. De väcker liv i mig, ger mig kickar för framtiden, eller Bresson, Atget, Koudelka,,till och med porren var bättre på sjuttiotalet än 2017. Det hela påminner mig om Blondinbella vars liv är att promota prylar genom ett fakeliv.

Så, det blir ingen bok. Manuset åkte i papperskorgen. Det blir en tanke på Hemingway, hur hans donna kastade ut hans manus genom tågfönstret på väg till San Sebastian och hur Hemingway ryckte på axlarna och tänkte: Jag skriver en annan bok.