Kartan
Jag cyklar uppför. Går skitdåligt. Jag cyklar nerför. Sätter rekord. Säger det något om formen?
Jag blir frustrerad då inte kroppen svarar. Det är bara så. Svarar det inte, blir man frustrerad. Man vill alltid vara ung och vacker. Allt annat är skitsnack.
Jag påtar av underlägget på Paradiso. Det är magiskt med kartor, riktiga kartor. Min första karta var nog en jordglob som stod i fönstret och lyste på nätterna. Jag var inte gammal men världen lockade mig, jordgloben stod där på natten med sitt milda, blåa sken och lockade mig till andra kontinenter.
Jag har rest mycket, och resa är till stor del ensamhet. Att vara ensam är i mångt och mycket livets ljuvaste essens. Att låta allt fladdra igenom kropp och själ, låta det besjäla en. Jag minns mina hotellrum i Barca 1972. Herre min skapare, ett fönster mot en bakgård där kärlekssuckarna ständigt gick upp och ner längs väggarna.Väldigt upphetsande för en ung man, som inte fattade att han bodde granne med en bordell. I priset ingår kärlekssuckar.
Jag funderar på det här med att skriva blogg. Det är en härlig sysselsättning. Konstigt nog får man ingen respons för en blogg, inte ens ett stipendium. Det är inte fint nog. Jag sysslar bara med saker som inte är fina nog, och ändå har jag fått alla fina stipendium, Konstnärsnämnden, Författarfonden, Lennart af Petersens, Sff, Gullers, Sune Jonssons, bara för att nämna några och ändå räknas inget av det man gör som tillräckligt fint. Man undrar var gränsen går?
Kanske var det jordgloben? Kanske var den blå strålningen för stark? Kanska hade jag för svårt att anpassa mig till rövslickandet? Kanske var man ute i fel tid? Kanske är vi alla ute i fel tid?
Spelar ingen roll. Det gäller att hålla på sig, i alla fall till viss del. Korta, enkla vinster är värdelösa, det som gäller är den långa rakan uppför, den med en massa jävla elaka krön på. Dom ska man ta med ett leende. Jag säger det igen: Med ett leende och sedan går det nedför, det är då man sätter rekord, mest för man är förbannad över att krönen inte togs leende.
Thats life, my friends. I mitt liv finns det bara två seriösa markörer. Min frus saltstänkta kyssar och skuggan från en välskriven blogg.
Jag blir frustrerad då inte kroppen svarar. Det är bara så. Svarar det inte, blir man frustrerad. Man vill alltid vara ung och vacker. Allt annat är skitsnack.
Jag påtar av underlägget på Paradiso. Det är magiskt med kartor, riktiga kartor. Min första karta var nog en jordglob som stod i fönstret och lyste på nätterna. Jag var inte gammal men världen lockade mig, jordgloben stod där på natten med sitt milda, blåa sken och lockade mig till andra kontinenter.
Jag har rest mycket, och resa är till stor del ensamhet. Att vara ensam är i mångt och mycket livets ljuvaste essens. Att låta allt fladdra igenom kropp och själ, låta det besjäla en. Jag minns mina hotellrum i Barca 1972. Herre min skapare, ett fönster mot en bakgård där kärlekssuckarna ständigt gick upp och ner längs väggarna.Väldigt upphetsande för en ung man, som inte fattade att han bodde granne med en bordell. I priset ingår kärlekssuckar.
Jag funderar på det här med att skriva blogg. Det är en härlig sysselsättning. Konstigt nog får man ingen respons för en blogg, inte ens ett stipendium. Det är inte fint nog. Jag sysslar bara med saker som inte är fina nog, och ändå har jag fått alla fina stipendium, Konstnärsnämnden, Författarfonden, Lennart af Petersens, Sff, Gullers, Sune Jonssons, bara för att nämna några och ändå räknas inget av det man gör som tillräckligt fint. Man undrar var gränsen går?
Kanske var det jordgloben? Kanske var den blå strålningen för stark? Kanska hade jag för svårt att anpassa mig till rövslickandet? Kanske var man ute i fel tid? Kanske är vi alla ute i fel tid?
Spelar ingen roll. Det gäller att hålla på sig, i alla fall till viss del. Korta, enkla vinster är värdelösa, det som gäller är den långa rakan uppför, den med en massa jävla elaka krön på. Dom ska man ta med ett leende. Jag säger det igen: Med ett leende och sedan går det nedför, det är då man sätter rekord, mest för man är förbannad över att krönen inte togs leende.
Thats life, my friends. I mitt liv finns det bara två seriösa markörer. Min frus saltstänkta kyssar och skuggan från en välskriven blogg.