Risk och lust

Hela mitt liv har lusten varit min drivkraft. Jag är ingen modig människa, snarare tvärtom, mer rädd än dom flesta, men jag har egentligen aldrig strävat efter trygghet. Jag har alltid nöjt mig med tillräckligt och med tillräckligt menar jag väldigt lite tillräckligt, men så jag klarar mig.

Många, många år, klarade jag mig inte riktigt, men då gjorde jag avkall, fixade prylarna ändå. Man får använda fantasin och ha rymligt samvete, men det har gått. Och det fungerar fortfarande, kanske mest för att jag vill se resultat.

En sak har dock slagit mig genom åren och ju äldre jag blir, desto tydligare blir det, och det är dessa människor som alltid talar om risken istället för lusten. Finns det något värre än att berätta att man vill göra det eller det och någon snusförnuftig typ, nästan alltid kvinnor, som säger att det är farligt, eller det är olagligt, eller det är omoraliskt och så sår de ett frö inom som gör att man snabbt känner att det är inte roligt att göra den här grejen.

Det tar ner en. Jag har svårt att fatta varför de inte pushar på, är positiva istället. Det mesta är ofarligt och lite farligt då och då har väl ingen dött av. Det gäller allt från dessa människor. De har åsikter om det mesta, om kläder, politik, resor, äventyr, allt är farligt och därför är det bäst att göra det som är ofarligt. Däremot kan de lägga ner millioner tankar på miljön, ha ångest på nätterna och inte vilja göra något pga av miljökramp.  Eller så ägnar de hela sitt liv åt att leta upp rätt schampo eller rätt tvål så inte någon skalbagge dör någonstans.

Lust och risk, ganska viktig fråga? Det finns bara ett svar. Det finns inga risker.