0615, operation
Det finns alltid något positivt i det negativa. Det är det man ska använda sig av. Det positiva. Ett år senare, har läget aldrig varit bättre.
Jag minns Strömholm som sa: Jag har aldrig haft det bättre än nu. Och då var han sjuttiofem. Man måste se det positivt.
De är jävligt svårt att se något positivt med att måla murar. Man är bräcklig, står inte ut med segjobb. Alla dessa människor som jobbar med kroppen, vilka jävla hjältar. Vad är det för konst att vara frilansare, fotograf, skriva, mot att slita med kroppen varje dag och hur fan tänker man då man tvingar sådana människor att jobba ännu längre innan de får pension. Folk tar slut i kroppen, svårare än så är det inte. Kanske det är bättre att beskatta de som tjänar som fan och de som får sparken och får typ 20 mille i avgångsverderlag.
Det är bedrövligt och inget annat.
0615, en tidig morgon gick jag till SÖS. Klart jag var nervös, men det kändes ändå okej. Nu ett år senare vet jag att det var rätt grej att göra..
Om tre dagar ska jag återigen börja med konsten. Först ska jag måla murar en eller två dagar till och sedan är det väl något annat, men om tre dagar ska jag börja med konsten. Det är inte så mycket som lockar där, men ändå är det något jag inte kan leva utan.
För mig var det ju så, med konsten, att det var ett måste. Nu kan jag säga att jag kanske kan avstå, men då jag var 19 var det ett val mellan liv och död. Och kanske var det därför mitt liv varit så enkelt i sina konstiga vindlingar. Jag valde liv före död. Konsekvenserna var likgiltiga. Det viktiga var att välja livet. Att se det positivt.
