Den våta rutan...

Jag sitter i bilen och ser min fru flyga iväg. Jag följer hennes väg över Medelhavet, Paros, Syros, Kea innan hon landar i Aten. Det tar tjugofem minuter. Det är tjugofem minuter ledsnad och sorg och lite äventyr, men mest saknad. Jag saknar alltid henne, för all tid jag tillbringar med henne är underbar tid. Alltid, alltid.

Så kan det vara. När jag ser på  trackern att hon börjar inflygningen mot Aten så kör jag upp mot bergen. Solen ligger och dippar bakom bergen. Det har varit en jävlig vinter, den värsta på evigheter och våren har varit vrång så innihelvete. Och nu säger grannen att i sommar, med denna jävla vinter och vrånga vår så kommer det att explodera med mygg i sommar.

Vi får ta de som det kommer. tänker jag och min fru landar i Aten. Samtidigt ser jag en ung familj, turister givetvis, i kortbyxor, sandaler och T-shirts, komma cyklandes med en liten unge i barnsadel. Ja, vad säger man? Klart solen kommer att komma fram över bergen när som helst.