Araki och prickarna

Jag följer min vän till båten. Det är lågfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som minitsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt.

Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Den här vägen körde jag på morgonen, med racern, och då kände jag mig ganska usel, men jag kom hem i alla fall. På sista rakan mötte jag Jenny, en brud som tävlar och ett annat proffs. Fy fan, vilken form dom utstrålade och Jenny körde över på min sida och skrek ” Hur mår du?” och vad skulle jag svara? ”Bra, jag skrek tillbaka, ”Kalla”  och sedan var hon borta.

Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag ser också att Käre Anders Petersen är på omslagat på Situation Stockholm. Fint, han passar där och jag hoppas Ni köper tidningen och stöder både den och Anders och de som säljer den.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det
hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finns.