Planket och böcker

Planket. Jag har varit med i många år och det är alltid en fin känsla att se det nya och det gamla. Jag träffade fina Anna Clarén som en gång i tiden bodde på Erstagatan och då kom och visade mig sina bilder som med tiden skulle bli hennes första bok. De ägde en känsla av att det spricker, en familj som spricker och printarna var svagt färgade i blågrönt.

Hon var så vacker och så intensiv. Jag kom att tycka mycket om henne och hon brann åt alla håll. Man kan lätt säga att hon var rejält spretig men fan vilket fokus hon ändå hade.
Idag, många år senare efter Erstagatan tog vi en kaffe. Hon är samma kvinna, samma samlade energi och skönhet, samma varma ögon som söker en slags bekräftande kärlek. Hon har gjort en ny bok, som jag skrivit om förr, men som jag ska skriva några rader om nu igen.
När allt förändrades.

En bok om ett barn som blir lite annorlunda, en familj som prövas på alla sätt. En bok om längtan efter att få ihop det. En man, en kvinna, ett kämpande, men det jag ändå fångas mest av är den lilla mellandottern, hon som håller ihop det hela som ett segt tugummi. Hon som i sin lilla gestalt är den som är brobyggaren, som kanske gör att det inte spricker.

Jag är inte mycket för att psykologisera men den första boken, de första printarna jag såg på Erstagatan, visade på något vis det som skulle hända. Att något skulle spricka, att något hängde i luften. Idag känns det lugnare.  Det finns en känsla av: Vi fick det här livet, det är vårt, vi gör så gott vi kan av det hela.

Jag har kommit till samma insikt i livet. Man får ett liv, man skapar sig ett liv och man älskar sitt liv, men det är också vad man fick och man gör så gott man kan av det man fick och skapade.

Det är en bok som skär genom alla lager av livet. Det är den bästa och viktigaste boken jag såg 2018, den näst viktiga är Nils Petter Löfstedts bok Himlens mörkrum.

När jag sitter med Anna på det rätt klibbiga Urban Dehli och hon bjuder på en svindyr Cappo så minns jag hur jag en gång fick en frukost hos henne och pojkvännen på Ploggatan. Det var kaffe utan mjölk och de letade fram lite hårdbröd utan smör.
Tiden går, vi fick det liv vi fick och vi gör så gott vi kan. Svårare än så är det inte.

Populära inlägg