Historien om en katt och lite annat

Det är söndag och jag har just gjort en liten bok om ett bröllop på Naxos. Den är hemlig, än så länge.
Jag tittar på den här bilden, på min katt som jag älskar så mycket. Hon kom till oss för ett år sedan och jag blev kär direkt. Jag har aldrig fattat vad ett litet husdjur betyder, men nu gör jag det.
Kort sagt: det är ett underbart sällskap i livet och det tragiska är att jag kanske måste lämna bort henne.

Det känns helt enkelt för jävligt.

Det senaste två åren har jag märkt några grejer som ibland får mig att tappa lusten att fotografera. Jag har plåtat kvinnor i femtio år och aldrig haft något problem med det, men det senaste åren har det blivit en ny grej: Inga kvinnor är nöjda med sig själv på bild, speciellt de yngre. De tjatar hela tiden om att de ser hemska ut, men då vilken annan som helst ser att de ser underbara ut. Dessutom ser de bara sig själv på bilden, de ser inte helheten i bilden. Att de ingår som ett element i bildens berättelse.

Det gör mig oerhört deprimerad eftersom det tyder på att kvinnor i allt större utsträckning fixeras vid sitt utseende. Man trodde ju 2018 med feminism osv, att det verkligen skulle gå åt det andra hållet.

Ack nej, kolla på Insta, de som har mest följare är brudar som står o viftar på röven och byter kläder till varje bild. Totalt menlösa och totalt utan mening och bara unga och snygga. Vad har de? 500 000 följare och varje inlägg kan ge uppåt 20 000 gilla. Tro inte att det är ett undantag, det finns hur många som helst. Vad säljer man? Sitt kön först och främst eftersom det bara är unga kvinnor som kan göra så här, sedan prylar och sedan någon ytterst förljugen livsstil. Det finns också en annan grej som irriterar mig. Dessa selfies, så fort någon ska beskriva något, typ ett hus eller så, så tar man en bild, en selfie där huset kommer i bakgrunden. Give me a brake,,,det är ju bara patetiskt.

När jag plåtade unga kvinnor på sjutiotalet så var det faktiskt aldrig någon som höll på och tönta sig och sa att jag ser hemsk ut osv, utan alla verkade nöjda med den hon var och det sammanhang hon var i.

Jag tycker det är en hemsk utveckling.

Sedan gjorde jag en miljötest, för att se hur miljögrisig jag är. Värdet man ska försöka komma upp i till 2020 är 7,0 och jag hade 6,9 då jag plockade bort de tre resor jag gör till Grekland eftersom det är arbetsresor. Det finns dom som tror att Naxos är någon slags semesterboende för mig. Det är mitt ena boende och det är min ena arbetsplats. Nu har jag två boenden, 6 månader i Grekland och 6 månader i Stockholm, så Stockholm är mitt andra boende och min andra arbetsplats.

Jag har varit mycket aktiv i sommar, faktiskt, trots värmen. Nu blir det Planket, denna underbara institution, sedan återgår jag till Naxos och problemet med hur jag ska kunna behålla min älskade katt.
All the best,
m


Populära inlägg