Det putslustiga och det sorgsna

Det finns en tro på det putslustiga, dvs det lite lustiga, inom fotografin. Att en bild ska innehålla ett element av en något ansträngd humor. Jag har aldrig förstått det här med bilder där man tar ett kort av någon med en affischbild bakom, typ gammal kvinna framför fotomodell på affisch. Det är alldeles för putslustigt för mig.

Jag vill ha ett rakare anslag, människan, rakt på, utan putslustigheter, typ krokig rygg, typ märklig mössa. Jag vill se bilder bakom spektaklet. Pride är ju en sådan grej, en maskerad där det bakom maskeraden döljer sig många öden, tankar, kamper och ännu, efter så många år, har jag inte sett någon som ens kommit i närheten av djupet i Pride, i närheten av känslan av att vara på Pride.

Allt har handlat om det putslustiga.

En katt klänger i myggnätet. Den verkar tycka det är intressant. Min katt går omkring på Naxos och letar efter mig. Jag står själv och går igenom alla mina bilder. Hur kan man ens tänka tanken att försöka göra en bok på alla mina bilder. Det är för mycket och det finns bara ett förhållningssätt, leta efter mötet och skita i alla projekten. Det går inte att beskriva dom igen. I så fall får jag göra tio nya böcker, utan man får gå på mötet, singelbilden, bilden.

Idag fick jag tillbaka min racercykel. Det lockar att köra lite. På lördag är det Planket.