Varifrån kommer ditt uttryck?
Jag måste gå tillbaka tills då jag började fotografera, 1967. Då hade jag en del modefotografer som idoler, men jag gillade dom ändå inte. De var helt enkelt för kommersiella, de saknade den här närvaron som man får i privata bilder.
Närvaro är det viktigaste.
Sedan åkte jag till Paris och där upptäckte jag Bresson, de exaktaste fotografen av alla. Jag försökte bli som han, löjligt. Alla har försökt och alla har misslyckats. Bresson, ett exakt geni, men han lärde mig att resa långt och länge, kunde vara något och syssla med en slags politisk fotografi var inte heller fel. Försöka ta ställning med kameran.
Resa, ta ställning.
Sedan började jag på mitt eget. Jag har rest och jag har haft för mig och för att jag ska godkänna en bild måste den ha närvaro och vara tagen på en ganska nära avstånd. Jag säger inget måste, men jag kan ju direkt säga att alla dåliga bilder jag tar,, beror på att jag varit feg och inte vågat gå närmare. Alla som hållit i en kamera på allvar vet vilken jävla ångest det är att rikta kameran på ganska nära avstånd mot en okänd människa. Det är kanske därför det tas så många bilder på krogen?
Rädsla, mod, feghet.
För mig är det alltid så att det krävs ett visst nära avstånd för att jag ska tycka bilden luktar bild, det ska kännas nervöst. Det är en process man måste spela med, man kan träna upp den, ja, till och med för mycket, och gå på folk som en maskin. Det är lika illa, det handlar om mötet, att det ska vara ett möte.
Möte.
Nu tror jag att jag har ordnat upp mina parametrar. Sedan går det alltid till på samma sätt. Jag får en bild av något som jag kan ringa in, ett torg i en stad, en ö eller ett evenemang. Det är ramen, det är den jag ser, jag tar mig dit, beredd att berätta historien om den ramen, om det som utspelades och som jag var med om.
