tisdag 27 februari 2018

Vänner är för alltid...

Det lilla barnet ser sig nyfiket omkring. Vi är på klassisk mark, i Britt Edwalls hus, eller rättare sagt, grannhuset. Man kan inte komma så mycket högre upp och längre ut på Söder, sedan faller man ner i Danvikstullsvattnet.

En gång stod jag här och såg de nya husen. tänkte att jag skulle vilja bo vid vattnet, strax under bron. Man sålde lägenheter till pensionärer, det skulle vara ett fint boende för dem över 55+. Jag kollade på prospektet och insåg att klassamhället håller sina klor i en, i alla lägen. Hyran och kostnaden för lyan var ungefär vad jag tjänar i månaden. Att gå till banken för en annan som mig är rena förnedringen, direkt rena förnedringen. Ibland dyker det upp banker som ska vara hyggliga och låna ut till dom som inte tjänar trettiofem lakan i månaden. Det är gulligt, tills man kollar räntan. Det är nämligen dubbelt så hög som en vidrig storbank tar.

För en kille som mig som vill låna pengar av en bank gäller väpnat rån. Tyvärr.

Homeland håller inte stilen längre, precis som många andra serier som dras för många varv. Bron var bra även om sista avsnittet var lite svajigt, men okej, annars bra.

Days goes bye,,, jag tänker tillbaka på alla fotokompisar som fallit ifrån, inte arbetar längre, många, många, varför...Ekonomiska skäl oftast. Det går inte att tjäna pengar och så är vi tillbaka i det här.

Jag har haft en lite krånglig tid den sista månaden men det jag har lärt mig är att livet måste njutas, att stunderna med vännerna måste njutas, man måste ta in läget. I alla lägen, hur svåra de än är, så befinner sig livet. Det är där och det som är där, det är just livet. Där,,där är det.

Så var det med det,,,adios for today.

Lyssna på min dotter Maia då hon sjunger.