The blues is on
Hur många gånger har jag varit nära döden i mitt liv, alltså på gränsen? Många ggr, millimetrar har skiljt mig från bilan. Jag är kanske så smal att jag klarar mig förbi hugget? Det närmaste och som jag inte kunde göra något åt var väl då jag låg på en husbåt i Srinagar, Dal lake och slutade andas i tre dygn. Jag klev märkligt nog upp från det också. Min tränade kropp tog mig vidare, men egentligen har det ofta varit så, min tränade kropp har tagit mig vidare.
Jag tror inte på Gud, men jag ber till Gud i svåra lägen. När någon vän ligger på kanten till det andra brukar jag be en bön för dom. Själv, på sjuttio och åttiotalet, då jag led av en sådan fruktansvärd ångest att hela mitt liv var en kamp från morgon till kväll, brukade jag be en bön om nåd eller hjälp. Det handlar mer om att man öppnar kanalerna, att det tunga får sippra ut, att man får en ny andning, annars tror jag bara på att hålla kroppen i form.
Jag har ett läge där jag känner ett visst ointresse, kanske mest för fotografi. Jag ser de fantastiska ögonblicken, inser att min uppgift är att ta det ögonblicket, transformera det ögonblicket till en bild, för att skapa en lycka hos en annan människa, för att skapa en kraft hos en annan människa, för att ge en annan människa ett slags ljus.
Jag tänker på alla människor som gett mig det ljuset, de som kalibrerade tillvaron i en tusendels sekund och lyfte mig över bergen och släppte ner mig i den gröna, längtande dalen. Jag ser så på mitt arbete, jag är en örn som försiktigt lyfter en människa som vacklar in i en ny grön dal där den kan starta på nytt.
Patetiskt, kanske, men tanken är sann. Jag tror på ljuset och humorn. Jag längtar så oerhört efter berättelserna som säger att knulla är skönt, att umgås kan leda till något, att en varm hand på en arm kan betyda något annat är trakasseri. Jag är väl en jäva idiot, men jag tror på människan som kraft och katalysator av drömmar.
Låt örnen flyga, den har starka vingar, det är bara över ett berg, sedan kommer dalen, se det så. Ja, se det så och låt den vita mjuka snön som nu faller över gatorna vara det läkande bandage som behövs för att en örn ska växa sig stark.
