Det svarta bergets sång
Det började 1966 då jag tjuvlånade Bengt Erik Grahns storslalomskidor i Sundsvalls slalombacke. Sedan gick jag hem och målade ett par plank jag hade i källaren med svart mattlack och satte på signaturen mb på brättet.
Man ser bäst på fjället om man sitter högt. Åres ungdomar, tävlingsgänget, går in för lunch och de har kört super G med krokiga stavar.
På vägen upp mötte vi en gammal militär. Han brukade köra baksidan varje dag.
Att se ett fjäll är som att se en tavla med rörlig färg. Det liknar aldrig något du sett dagen innan,
Efter ett tag, då jag kört omkull och tryckt in kameran på revbenen, började jag fotografera med mobilen. Det gick lika bra det. Enda problemet var att den tappades i snön då och då.
Mathias tog mig på en tur som slutade med att vi landade nere i byn och fick gratis kaffe medans de andra slet i kylan.
Puckelpist är inget för den som vill ha kvar knäna.
Axel, worldcupåkaren, är en av dom jag ska tacka för allt. De andra är Ola, Mathias och Tommy.
Tommys kur var som ett dagis för vuxna, lika trevligt varje dag och lika jävligt kaffe på eftermiddagen.
Meditationsstunden
De storslagna synerna ger lika mycket skönhet som ångest. Det är något som får en att inse att man är en liten fjant i jämförelse med berget.
När man virrat bort sig på fjället brukade hjärtat börja slå hårt, men regeln var den samma. Så länge det går neråt så löser det sig.
Vissa dagar var det blå dagarna.
När liften stoppa brukade jag få hemlängtan.
Alagna, Gressony är fina ställen. Lunchen på något spaggettihak var oslagbar.
Jag frågade värden på Refugin hur offpisten var ner från berget och mellan skrevorna. " A man died yesterday, but you can go".
