Det är ingenting

Träffade en polare på gatan. Vi stod och småsnackade och han sa plötsligt: Har du tänkt på att allt är som ingenting längre. Det finns inget i den här stadsdelen längre. Han snackade om Stockholms populäraste stadsdel, Södermalm.

Han är inte den förste som säger det. Finns ingenting. Kanske beror  det på att allt på Söder, kanske Stockholm, handlar om att konsumera. Det finns liksom inget i luften som handlar om att göra, leva, umgås. Allt är att konsumera.

Jag kan ha fel, men jag har haft den känslan länge. Att det finns ingenting. Har vi kommit så långt så det inte lägre finns några idéer kvar att jobba för?

När jag tog min morgonpromenad så mötte jag säkert tjugo unga människor på väg till skolan. Nitton, alla utom en, gick med huvudet ner i en mobil. Kan det vara det, att vi inte kollar på varandra längre?

Jag var väl den första generationen med mobil, de unga idag har ju den inympad i blodet, allt liksom studsar tillbaka från en glasplatta. Det finns inget att se och göra, allt är i maskinen.

Jag kan ha fel, men något är det. På fiket säger fina A att hon önskade hon var född i min generation, då något skedde och inte alla resor gick över Google eller Facebook. Då världen var full av revolutioner, då Berlinmuren revs, då Franco dog, då Portugal gjorde uppror, då Mandela kom ur fängelset.

Vad har vi för revolutioner idag? " Meetoo", fantastiskt, men samtidigt en grej som gör en fruktansvärt trött och besviken, som att gräva i en dynghög och som redan på något vis börjat tappa sin kraft, kanske precis som alla revolutioner. Det vardagliga suger ner drömmarna.

Vad är hoppet? Vi, så klart och solen och nya, fina idéer.