In the morningsnow
Jag sitter och njuter, klipper ut stillbilder ur hans filmbitar. Fantastiskt.
Han grejer vibrerar av liv. Jag har haft några dagar av genomgång av svensk fotografi och det som utmärker fotografiet, den fria delen, är detta totala mörker som bilderna visar, mentalt mörker. Jag minns då jag bodde i Barcelona, 74.75, och mina spanska vänner älskade Bergman och jag fattade inte ett skit. Jag har aldrig fattat Bergmans filmer, ledsnar efter tio minuter, däremot skriver han som en Gud, men mina vänner med sin katolska bakgrund älskade Bergman. Det var något med skulden och mörkret som tilltalade.
Svensk fotografi har fortsatt i den skåran. Jag säger inget om det. Kanske vårt vedervärdiga klimat, vårt hårt styrda samhälle, Luther osv har gjort oss benägna till att ha svårt för det glada, glatta, njutandet. Jag tror att det är så. Att vi är så förbannat fixerade vid att uppnå en samhällsmall som ordentliga, pålitliga osv, så vi kan fan inte njuta och konsten, den fria fotografin blir därefter, problematiserande.
När jag kollar på DAHs snuttar så grips jag av skönheten, livet, och jag kan känna att det finns i Sverige också, den totala skönheten, men jag ser att den finns i norr, i fjällen, snön, den riktiga vintern. Det som är problemet är att där DAH vandrar omkring finns det ett liv också i varje hörn, en människa, ett leende, ett slags möte, en gemensam andning. Den svenska själens dna är ensamhet, vill vara ensam.
Det skapar en speciell kultur, som fascinerar många utomlands, men själv är jag mer puertorican än svensk, som min vän Joe Rodgriguez brukade säga. Jag vill vandra mellan ensamheten och den varma gemensamma luften där leendet ligger som en mjuk filt över mina axlar. Jag vill vandra i en värld där det sexuella, sensuella är en molekyl som vandrar mellan våra tungor och smaksätter våra blickar och våra ord. Jag tror helt enkelt på ett sensuellt, frigjort liv.
