lördag 3 februari 2018

The dark book


 Det började 2006 då jag skaffade min första digitalkamera. Jag föll ner i ett hål, ett mörkt hål av hopplöshet. Det fungerade helt enkelt inte.


 Det var på den här tiden jag försökte återgå till att vara fotograf, men jag är ingen fotograf. Jag är en berättare. Jag är inte intresserad av fotografi. Ni kan visa mig hur många vackra ödetorp som helst eller snuskiga sängkammarbilder. Jag vill höra historierna.


Det fanns kärleksfulla stunder, men en fotograf utan avsändare och mål, blir bara fotograf. Det var det jag hade svårt för. Jag ville delta i något.

På Rutger fuchsgatan hängde den här arma nallen. Jag bodde där länge, sex trappor upp utan hiss. Passade mig perfekt att gå upp på taket då jag ville fika. En polare föll ner på bakgården från taket. Efter det  flyttade jag.


Blommor är vackra, men jag köper sällan sådana. De påminner alltid om död någonstans.


 Varje gång jag ser en blomma som denna tänker jag på ett sköte.


Knäppgökarnas sammansvärjning.


En del försvinner. Frågan ställs alltid: Var tog dom vägen?


 Ett ansikte bakom en ruta. Det är lite så mitt liv varit. Jag har stått utanför o tittat in. Min klassresa har alltid varit i vägen.


Såg Sarah Moon, väldigt många bilder av samma sak. Väldigt många bra bilder av samma känsla.

I fikets kök låg den lilla och sov. Det påminde mig om morgnarna på Skeppsholmen då jag låg och sov till dofterna av nyskurna  frallor.