Jag bodde i en ateljé som jag trodde skulle bli min med tiden. Högt över staden, bland fåglarna, på väggen mot hamnen. Med tiden insåg jag att området luktade för mycket kattpiss och gav upp tanken på att bo där för evigt.
Vi brukade köra tre fläktar på natten. Det lilla vita huset kunde vara långt över fyrtio grader varmt då vi kom hem på kvällen. Jag brukade spola taket med vattenslangen och trots värmen så sov jag alltid bra.
Det var alltid ett äventyr då Blue Star anlände till hamnen.
Katterna och turisterna med Jesuskomplex var mina värsta fiender i gränden.
Det var på den där tiden då hon ännu uppskattade siestan
Blue Star lämnar för att gå till Paros och sedan Pireus
Det där året hade hon klippt sig vackert. Hon är alltid vacker men det här året var hon vackrare.
Jag sov alltid i hörnet i huset uppe i Mili. Det var något rofyllt där med den stora bokhyllan bakom ryggen.
Skepparn, som jag hängt ihop med i fyrtio år, besöker lunchen .
Hon hade så dåligt samvete för katterna som vi inte fick mata. Hon kunde sitta och titta på dom i timmar.
Det var mycket klättra i masten på Skepparns stora segelbåt som han då bodde på i tio år.
Det märkliga med att bo på en havskryssare är tystnaden och ljudet. Att allt är tyst men allt ändå hörs.
På väg in för att ta dagens fika.
