Den stillsamma vardagen

Jag tog en kväll och bara tittade på bilder. Öppnade alla namn jag gillar i Insta och på google,,jag tycker verkligen om de som sysslar med vardag och inte så intensiv fotografi. Kertesz, Danny Lyon, mfl,,och bara svartvitt. Det finns något i det här enkla, rakt på sak, som tilltalar mig. Jag är inte så förtjust då man pressar folk, och pressar tekniken. Supersimpelt. Kertesz visar också på möjligheten att göra poesi av träd, stad, landsbyggd, bilar, möbler, allt. Det handlar bara om att se och se ljuset. Koudelka tycker jag om, Bresson också...Strömholm, det blir bara de gamla fotograferna.

Det kanske beror på att jag är romantiker och man. Jag ser ju nu att man har liksom valt de bästa fotoböckerna i år. Jag är ledsen. Jag kan inte någonstans tycka att de ger mig lika mycket som en gammal bok av Kertesz eller Strömholm. Det finns ju andra som tycker på annat sätt, men det är deras grej. Så välkomna. Men, när jag ser bilder som Kertesz eller Bresson eller Lyon, så inser man enkelheten. Det behövs bara ett öga, vilken kamera som helst duger och man behöver knappt kunna kopiera. Det finns ingen ekvilibristik någonstans hos dessa fotografer. Bara ljus, komposition och en slags stillsam närvaro. Ett enkelt sätt att plåta och det tilltalar mig.