Dreams and more dreams
DAH cyklar ensam i en tidig morgon på Oouter banks. Det är dimmigt, långt ifrån den soliga bechen han befann sig på för någon månad sedan. Han ser sliten ut, lite ensam och tragisk, stannar framför en gisten krog som är stängd.
Han visar verkligen på sprickorna i fasaden. Jag bläddrar i Instagram, stället är ett sätt att upphöja sitt liv till en fasad, en slags vacker yta. Alla är framgångsrika, utom de riktiga konstnärerna, de som visar på sprickorna i fasaden.
En del kritisrar honom. Det är klart att det går att kritisera en människa som tar sådan plats, sådant ego, men ändå: han berättar om livet, om lyckan och tragiken. Bullrig, gnällig, fantastisk. Det är också alltid de som aldrig ställer sig nakna som har åsikter. De som tar skydd bakom sin fasad, men aldrig klär av sig. Den stora skillnaden är dock att han är en mästare, en bildmakare av Guds nåde, så hur tragisk han än blir, så är hans bilder fenomenala, medan de som kritiserar oftast har ett bildmaterial som är ren skit och banalt outvecklat.
Man kan inte snacka om hur det är att åka Vasaloppet om man inte gör det. Man vet inte ett skit om fotografi innan man ställt ut eller gjort en bok eller ställt sig naken på heden. Vi ska vara glada för dom som ställer sig nakna, visar på sprickan i fasaden. Hur tragiska dom än är så hjälper dom oss genom att visa att livet är tragiskt, ofullkomligt, smärtsamt. De leder oss rätt eller får i alla fall oss att känna oss mindre ensamma. De som bara visar på den vackra fasaden får oss mest trötta och känna oss olycliga.
Jag läser Svd bostadsbilaga där lyorna kostar runt 14 mille i snitt. Jag älskar den eftersom hus och lyor skapar en längtan efter äventyr, nytt boende, nya miljöer hos mig. Jag tror på drömmar, jag tror på avslut, jag tror på nystarter. Just boende, att flytta, startar något. Man kastar ut och börjar om. Inget att vara rädd för.
Fotografi är för mig rörelse och berättande. Att skriva och måla kan vara att befinna sig i samma rum. Fotografi är för mig att röra sig i en miljö, vara aktsam på det som kommer upp, fånga det som plötsligt rör sig, samtidigt som jag själv är i rörelse. Det är alltså en konstform som skapas i rörelse. Det behöver inte vara så men för mig är det så. Rörelse och berättande.
Jag tror på drömmar. Det finns dom som säger att man ska vara realist. Visst, realist och trist. Om man inte törs drömma, ha illusioner, vara beredd på hur det ska bli eller inte bli, inte törs vara barnslig nog att inbilla sig saker, ja, då ska man nog skaffa sig en annan framtid än det liv och den hårda drömfabrik som tex en fri fotografs liv innebär.
På ålderdomen kommer vi alla att vara tragiska om vi är ärliga nog. Vllken människa du än följer lika närgånget som DAH följer sig själv, kommer att vara tragisk. Det är så livet ser ut. Vi blir tragiska i all vår ensamhet och all vår ofullkomlighet, men det betyder ju inte att vi lägger ner. Vi kör med blanka vapen hela vägen och den stora fördelen med åldern, vilket DAH, helt har fattat, är att han/ vi skiter fullständigt i vad andra tycker. Vi kör på ändå, för det är det enda vi kan och vill och har ni några åsikter om det så finns det två vägar att gå. Fuck you eller visa oss något bättre från er egen hemliga kammare.
