Vita väggars blues
Klockan blir 2100. Det blir svart utanför fönstren. Jag har svårt att förstå hur en människa utan dator och tv eller musik kan vara vaken efter 2100. Det är bara svart utanför fönstren och man vill sova.
Jag tänder i öppna spisen, ligger och ser på elden. Det är som en minitiv för tankarna. Tittar på mina bilder och funderar på varför mina mobiltelefoner aldrig håller längre än sex månader. Om jag hade råd hade jag köpt en mobil för jag saknar kameran i Iphonen. Jag tycker egentligen inte om kameror, för bulkiga och lättupptäckta.
Jag kollar igenom bilderna till min nya bok, 30 stycken, men de kanske alla kommer att kastas i oktober, november då jag ska göra ut den. Det finns många missuppfattningar om att göra böcker. Jag har ju ändå gjort 40 stycken så jag vet att det viktigaste är att ta bilderna, sedan kan vi snacka om resten. Många gör tvärtom, funderar på omslag, ramar, hur många osv. Jag sägar bara den enkla sanningen: Ta bilderna först så faller det andra på plats när det blir dags.
Vilken är min favoritfotobok. Om jag bara fick ta en. Koudelkas Exile. Om jag fick ta två? Strömholms Till minne av mig själv. Om jag fick ta tre? Bressons Early work.
Man ska inte ha så mycket grejer. Jag är en kajutamänniska. Jag såg ett bedrövligt program på tvn( Kobra) om hästar. Kom att tänka på Hatte Stiwenius fina bilder i Irlandsnumret av ETC eller Karin Thorings fenomenala hästbilder. Koudelkas hästbilder är ändå de jag minns bäst. Flera av hans hästbilder är ren poesi.
Jag tittar på mina bilder och väntar på att brasan ska brinna ut. Klockan är snart halv tio, kan vara dags att lägga sig. I morgon är planen att snacka med Portugisen och sedan cykla och avsluta dagen med en sista omgång vita väggar. Då har man fått tre grejer av fyra, den sista saknade grejen, får vänta.
I min ålder, är väntan den stora, svåra grejen. Inte fan har man tid och lust att vänta. Man vet ju att tiden är utmätt. Det har den alltid varit även om man inte insett det. Konstigt nog mår jag bättre än någonsin i livet, på alla plan. Kroppen, arbetet, kärleken, ekonomin, vännerna, allt är som bäst. Det vet vi ju alla, att det är ett farligt tecken. Allt kan inte vara på topp, något kommer att krackelera, men det tar vi den dagen.
Kyrkklockorna ringer inte längre. Jesus har haft sin show, vissa har fastat, andra luktat på rökelse och allt återgår till det vanliga. För grekerna blir det väl hur fan de ska överleva vardagen och för en annan blir det Portugisen och de vita väggarnas blues.
