The skiers, friends in the snow

Det svarta berget

1999 funderade jag allvarligt på vad jag skulle göra med min karriär. Jag hade två barn och kunde inte fara omkring i världen, utan jag kände att jag måste vara närmare dom. Jag fyllde femtio det året och inte visste jag då att de kommande femton åren skulle jag försörja mig som skidfotograf och stå på skidor runt 90, 100 dagar om år.

En dag gick jag ner i grovsoporna och där stod ett par fina Fischerskidor och bredvid stod ett par pjäxor. Jag kunde inte låta bli att plocka med dom och åkte en sväng i natten bakom Sofia kyrka då det precis hade toksnöat. Jag blev betagen direkt. 1965, 66, åkte jag förra gången, tävlade lite men la av då det var en för dyr sport för mig. Det var billigare att åka längdskidor och cykla på sommaren.

I alla fall, den vintern toktränade jag på skidor, köpte ett par röda Atomic och gula pjäxor och sedan var det igång. Femton fantastiska år. Jag har många att tacka för den tiden. Familjen Bäck, den underbara familjen som lät mig bo i deras lya i Åre, sonen Axel som körde i landslaget och världscupen, en av världens bästa skidåkare. Han blev min mentor, levererade de värsta skidorna varje höst. Var det inte slalomskidor med grymmaste skäret så var det stålbalkar till störtloppskidor som svängde typ två ggr innan backarna var slut i Åre och där man hela tiden hade en nära dödenkänsla.

Det var Ola Rockberg, fina Ola, som gillar att fotografera och Matthias Rutgersson på Skidlärarlinjen, som ständigt lät mig hänga med dom i backarna. Det var den grymme historieberättaren Tommy i Sadeln och Högåsen, som alltid bjöd på svart kaffe och fyra vilda historier. Det var Redaktören som ringde i september och frågade om jag skulle köra hela vintern, om jag behövde pengar, som han snabbt betalade ut och gav mig fria händer fram till april då jag leverade mina jobb. 

Det var JP Pietala Holmer som vann lopp och alltid bjöd på grön tårta. Det var landslagsgrabbarna som vallade mina skidor och slipa dom. Vilka snubbar, man fick åka i hasorna på världens bästa skidåkare. Det var laviner och döda älgar, brutna axlar och och en annan smäll i psyket. Det var trånga rum på 15 kvm där jag huserade med skidpolarn Calle, en veteran, som varit skidlärare i Skottland. 

Det blev vår, det blev den tiden då Volvon vändes mot den stora staden, skidorna i bakluckan och en längtan efter asfalt efter långa tider i minus, 20,25, 30.

Det var tider och om jag inte tackat, så tackar jag alla underbara som gjorde detta möjligt.

Jag gjorde en bok, Det svarta berget. Tommy slutade i liften, Axel la av, Ola jobbar i USA, JP är på bank, Matthias jobbar fortfarande och ses ofta i Duved. Redaktören sluta och ersattes av någon som ville ha fjantreportage och jag drog till Grekland, men minnena består och vem vet, nästa år kanske Ni ser mig i Duved igen.